Någonting slog mig i helgen under kryssningen till Åland. Jag börjar mer och mer att tycka illa om mig själv. Inte det roligaste blogginlägget kanske? Men nu till den klyschigaste klyschan av dom alla "Missförstå mig rätt". så.
Som tjockis eller som bara människa(enkelt va?) får man lära sig ganska tidigt att man ska älska sig själv, trivas med den man är osv osv osv. Min mamma ska veta att hon gjorde ett jädra bra arbete med att uppfostra mig till den självständiga kvinnan jag faktiskt är idag. Jag har aldrig haft svårt för att ta för mig av saker varken när det gäller pojkvänner, skola eller arbete. Jag vet hur man använder sin käft helt enkelt. Jag vågar stå ut i mängden och visar gärna upp mina fel och brister.
Vid en första åsyn av mig har jag alltid fått en känsla av att folk anser att jag är mindre klok. Jag skäms nästan när jag tänker på att det var precis så jag såg på en annan människa i storlek XXL i helgen på kryssningen. Sen direkt efter slog de mig att hon kanske är hjärnforskare eller har uppfunnit något hemskt spännande som hjälpt mänskligheten på något förträffligt bra sätt. Om till och med JAG som är stor och dessutom är fruktansvärt klok (om jag får säga de själv) börjar se på människor så här, då börjar jag förstå varför andra sett på mig så. Skrämmande.
De som fick mina tankar att gå på högvarv var bara VARFÖR ÄR DET SÅ HÄR?!?!? jag vet egentligen svaret på den frågan, jag har bara aldrig orkat bry mig eftersom jag alltid varit så självständig. Visst har jag gråtit över att vara tjock, de gör alla som är det, (och säger dom något annan, så ljuger dom) men jag har aldrig visat de för något utomstående. Klart att min närmsta umgängeskrets har förstått. Men en främmande människa som tagit sig mod och pratat med mig har nog automatiskt trott att jag gillar att vara som jag är.
Jag kan ibland känna att jag har svårt att bli hörd, men då har jag bara lärt mig att antingen strunta i det eller PRATA HÖGRE! Men är det så för att folk automatiskt misstänker att den där tjockisen i soffan inte har något att säga eller för att det jag faktiskt säger är dumt?
När jag såg mig i spegeln förra veckan tyckte jag ändå att jag såg ganska trevlig ut. Men idag? Jag känner mig mest tom. Som om skinnet jag bär på inte är jag. Om det är positivt eller negativt? det har jag inte den blekaste aning om.
Här ventilerar jag om allt. Det goda, det onda och det alldeles underbara!
Kanske bara är jag men jag har faktiskt alltid sett smala vackra människor som lite dummare. De saknar liksom djup och gör upp för det med utseende. De är å andra sidan precis lika dåligt som att dömma för motsatsen. Men fördommar är kraftfulla och alla har dom. Tror inte du skall lägga så mycket vikt vid det generellt.
SvaraRaderaVidare måste jag säga att de är en intressant reflektion att inte längre gilla sin spegelbild. Men de gör väl alla någon gång eller alltid. Vill inte prata om själar och sånt tjafs men självbilden och ditt medvetande är ju inte kopplat till kroppen. Kroppen är bara ett sätt att flytta medvetandet från plats till plats likt en rullstol. Vissa är fina, andra är fula. I slutändan har de samma funktion.
Älskar hur du skriver "Kroppen är bara ett sätt att flytta medvetandet från plats till plats likt en rullstol" Det är väl lite det som är grejjen. Jag väntar nog på min nya "rullstol" Eller vad tror du?
SvaraRaderaÅ jag gillade också den liknelsen med kroppen som medvetandets rullstol. Bra tänkt! Hur viktigt är utseendet egentligen? Annat än att man ska hålla sig hälsosam så att kroppen håller länge och väl. Men nu ser det ju inte ut så i samhället. Ytan ÄR viktigare än vi vill erkänna. Visst är det insidan som räknas i längden. Men ofta är det första intrycken av en människa också väldigt viktigt. Jag har alltid tänkt "jag är en tjockis, jag måste kompensera bort det genom att göra ett häftigt intelektuellt första intryck". När jag hälsar första gången tittar jag ordentligt i ögonen, med ett öppet leende ansikte och ett ordentligt handslag eller en hjärtlig kram. Jag visar att jag är glad, öppen och lätta att prata med. Jag liksom tänker att jag ska förtrolla den andra personen lite, så att den ser mig MÄNNISKAN och inte bara tjockisen. Jag vet att det funkar. För det är hur jag trivs i situationen som jag sedan signalerar över till den andra människan och den får ett positivt intryck.
SvaraRaderaJag tror också att det finns en omedveten uppfattning att tjockisar är lite dumma. varför i helvete har man annars låtit det gå så långt? Tjockisar är per automatik lata, dumma ätmaskiner. Fördärvade. Kanske lite efterblivna? Jodå, så känner jag också. Fast jag har alltid varit fast besluten att bevisa motsatsen. Det är ett statement för mig! (fast det är lite sorgligt att jag alltid ska behöva bevisa en fördom).
Oj, vad fick jag allt det där ifrån? Jo, det här var ett jättebra och inspirerande inlägg, Lena! Tack för det. Jag har inte hunnit läsa igenom din blogg än, men jag tycker den ser jätteintressant ut. Nu ska jag på preop-besök. Läser mer när jag får tid :)
Kramar