"LÄKARTIDEN"

Idag lämnade jag min arbetsplats klockan 12. Åkte, buss, tåg och sen buss igen innan jag var framme på Södertälje sjukhus. Anmälde mig i receptionen och satte mig ner i väntrummet på kirurgmottagningen. Framför mig satt det en platt-tv på väggen som visade kanal 4. Dramaserier på dagtid. suck, inte så spännande. tur jag hade införskaffat mig en alldeles ny korsordstidning.

10 minuter senare kom en supertrevlig sköterska och visade mig in ett tomt rum, hon frågade om mitt efternamn, kändes skönt att "bryta isen". Jag fick några sidor att fylla i. (en så kallad hälsodeklaration). Massvis med frågor om sjukdomar, mediciner, ångest, ärftlighet, närmaste anhörig osv.

Läkarbesöket tog 45 minuter. (längre tid än jag trodde)
Det kollades blodtryck, det klämdes på magen och pratades om operation och saker man måste tänka på. Det pratades om vikten av inte fuska med VLCD-dieten och varför man måste äta kalktabletter, b-vitaminer, och "mitt-val kvinna" resten av livet. Jag är så fullmatad med information när kurirgen plötsligt säger det magiska orden.

- Då kör vi då?
- Eh, ja, det tycker jag.
- Bra. Jag skulle tro att din operation blir av i mittenn av maj så som det ser ut i nuläget.

MAJ? Det gick en rysning genom hela kroppen, gåshud är bara förnamnet. Fatta?!?! MAJ. Det är ju snart var den enda jag kunde tänka på. Nu ska det bara komma hem ett kuvert med den riktiga kallelsen till förop. och sen riktiga operationen. Jag ville skrika till den snälla kirurgen. men så kan man kanske inte göra? haha. Jag tog ett stadigt tag i hans hand och sa tack för tiden.

Jag trodde faktiskt att jag skulle bryta ihop under tiden, men när han satt där och tittade på mig, utan att döma mig blev jag bara glad. Han var så snäll och frågade hur min livsstil såg ut i dagsläget. Jag bröt inte ihop en endaste gång. (skräll när det gäller mig vill jag lova) Men jag misstänker att det helt enkelt är så att jag bara har bestämt mig. Nu gäller det!  Och givetvis blev han ju lite imponerad av min anteckningsbok. Herregud den är ju mitt allt vid sådana här situationer. Igår hade jag nämligen suttit och skrivit ner hela min vikthistoria så långt bak som jag kunde komma ihåg. T, (min sambo) fick dessutom redogöra för vad jag ofta klagar över vart jag har ont.

men men. Nu ska jag fira påsk med min älskade familj och min älskade brorsdotter. Åh vad jag längtar.

Det bubblar inom mig.

AHHHHHHHHHH!!! 2 dagar!!

Låt mig förklara. Här har jag gått och väntat på det där kuvertet ni vet, som ska komma i lådan. Det skulle kunna ta upp till 2 månader innan man ens fick hem kuvertet. Eller ännu värre, ännu mera väntetid innan själva "läkartiden". Därav har jag tagit allting med ro. Jag har försökt tänka att den här tiden är bra för mig, jag hinner komma igång med träningen osv. osv. osv. Men vad hände idag då?

ca kl 10 höll jag på att avrunda ett lektionspass eftersom T skulle hämta upp mig för en begravning vi skulle på idag. Har knappt sovit in blund eftersom jag tänkt på vissa omständigheter kring denna händelse, så tröttheten var väldigt överhängande. Min telefon ringde och det stod dolt nr. Då svarade jag helt enkelt inte.(av ren princip) 5 sekunder senare ringer det i arbetstelefonen, och där står det dolt nr. Här börjar jag misstänka att någon försöker få tag på mig så då svarar jag.

- Hej jag ringer från Söderälje sjukhus, jag söker Lena **** *******.
- Ja, det är jag. 
- Vi har fått en återbudstid för att träffa en läkare inför en gastric bypass.
- Okej?
- Skulle du vilja ha den? Det gäller redan på onsdag kl. 13.
- Oj, ja men själklart vill ja ha den (Hur skulle jag ens våga säga nej liksom)

Sen gav hon ett utlägg om vart jag skulle ta vägen och hälsodeklarationer jag ska fylla i och medicinlista o dylikt. (ett under att jag ens kommer ihåg att hon sa det)

Sekunderna efter vi hade lagt på försvann jag nånstans i mitt huvud. Chock? Nervositet? Fjärilar i magen? Vad hände?  En elev fick mig att vakna ur chocken. Jag sprang in till min närmsta kollega och berättade den goda nyheten. Sen gick jag och fyllde i en tjänstledighetsansökan så fort att pennan glödde. Jag minns knappt vad jag skrev i ansökan det bara gick per automatik. Läskigt.

Idag har jag gråtit av sorg, glädje och nervositet.  (ja, jag är en gråtande människa) Nu är jag inne i mitt lugn igen. Dagen gick så mycket bättre än vad jag hade förutsätt. Tack o lov för det. Och hörni, tack för era fina kommentarer, eftersom jag får dom direkt till min mail så läser jag dom så fort jag får dom. Det känns så skönt med likasinnade.

Jobb och Matpanik!

Jag har mer och mer börjat tänka på hur det kommer vara att jobba efter en GBP. Alltså hur får man det att gå ihop? Jag kan som vanligt bara utgå från mig och mitt jobb. Jag är lärare på en skola med ansvar på skoltid och även fritidstid eftersom jag läst inriktning fritidshemmets pedagogik. Jag har varierande schema med både tidiga morgnar och sena eftermiddagar. Det finns inga fasta matrutiner förutom lunchen. Mellanmållet varierar varje vecka och ibland från dag till dag. Allt utifrån vilken situation jag befinner mig i på gården eller i klassrummet.

Hur ska jag kunna äta så ofta och så långsamt? Jag skulle verkligen behöva prata med lärare som genomgått samma operation. Jag vill verkligen veta. Ska jag stå mitt under en genomgång och "matlarmet" går och då bara - Usäkta, fröken måste äta ett halvt äpple nu!, för att två-tre timmar senare stå på gården och försöka klämma i mig andra halvan?

Jag hörde i ett radioprogram häromdagen om kollegor som "försvinner" på arbetstid och ingen annan vet var dom är. Kommer jag behöva bli en sådan person som"försvinner" för att få i mig det jag behöver? Jag blir tokig av att tänka på det.

Nu när jag tänker på det känns det som att det kommer bli en stress. Hoppas jag att jag har fel, och jag förhoppningsvis kan få skapa nya rutiner utifrån mina nya förutsättningar. Men det känns ändå jobbigt att inte veta vad jag ska svara när människor i min omgivning frågar mig hur de kommer bli.

Hur som helst ska jag köpa hem lite VLCD-kost nu och testa på lite. Vad är VLCD-kost undrar ni?
Very Low Carb Diet. Pulverdiet. Det som jag blivit rekommenderade att dricka innan operation är sådana som säljs i vanliga matvarubutiker. Typ Nutrilett, Allevo, Naturdiet. Måste pröva lite för att se vilken som passar mig bäst. Dom jag ska ha måste vara märkt med just VLCD.
Jag såg på simhallen igår att de sålde itrim-pulverdiet. Undrar om ja kan köpa dom eller om man måste vara med i itrim för att få göra det. Ska fråga nästa gång jag är där tänkte jag.

Hörni! Ha en underbar lördag. Jag ska själv ordna lite frukost nu till mig, T och L. Hoppas på en mysig dag.

Välkommen du kära storm!

Hela helgen har jag mått fint. T och jag har bara mått bra och ätit gott och umgåtts med varandra. Ni vet så där som man gör i början av en relation, men som snabbt glöms bort mitt upp i all vardagsnoja och jobb. Helt klart en välbehövlig helg. Jag kämpar just nu med att försöka övertyga T att jag fortfarande kommer vara jag efter en operation. Fast det handlar nog mest om att övertyga mig själv också.
När jag ser mig i spegeln så vet jag att det är jag. Men när jag ser mig själv på ett fotografi måste jag oftast titta en gång till för att fatta att det verkligen är jag. Den bild som framkallas på foto är inte den bilden jag ser i spegeln eller så som jag känner mig. Kanske svårt att förstå men jag vet att det finns en anledning varför jag själv oftast tar foton av mitt ansikte. För de är då jag själv tycker jag ser ut som jag.

Åh. de hela låter kanske lite invecklat. men det är helt enkelt en affekt som uppstått i hela den här karusellen.  Nu på kvällning är det dock något annat som gnager sig på i bakhuvudet. Något som jag inte riktigt vill ska ta sig upp till ytan. Jag vill lägga locket på och bara befinna mig där jag är nu. I ett lugn.

Det där lugnet före stormen som är så välkänt. Stormen är på intågande, jag känner de på mig.
Stormen är såklart välkommen, det är ju ändå den som jag väntat på sen remissen skickades iväg i december.

Det känns lite konstigt, men hela den här operationen känns lite som ett förhållande jag har vid sidan av mitt "vanliga" liv just nu. En relation som jag hela tiden bär med mig. De är liksom inte Lena som kommer utan det är Lena och operationen.

men men. jag grubblar vidare.
här kommer länk till två videoklipp som dels ger en bild av hur en operation går till och även tar upp vad effekten blir.  Dessa klipp är från Aleris. även om inte jag opereras genom dom så ger dom i alla fall bra och tydlig information.Om ni är nyfikna. Varsågoda!

så här går det till

effekterna

Saker som blir "lättare"

Ligger i sängen och försöker hitta energi att ta mig upp. Jag känner av muskelknutar i mitt ryggslut. Inte roligt men jag vet varför. ÖVERVIKT.

Hur många läkare har inte frågat: - har du försökt gå ner i vikt? Undrar hur många som svarar - Nej jag bara ligger hemma på soffan och käkar chips!
Klart som fan jag har försökt gå ner i vikt svarar jag ilsket. Jag blir nuförtiden trött när någon ifrågasätter mig om viktnedgång. Jag vågar knappt söka hjälp för mitt ryggont eftersom frågorna känns nervärderande och jag blir irriterad och ledsen. Jag kan inte rå för att jag fick anlagen att bli tjock. Jag kan sätta pengar på att jag rör mig mer än de flesta svenskar.

Tänk om jag kunde träffa en läkare som frågade; vilken träningsform utövar du? Då skulle jag glatt svara - jag går på gym och när ryggen tillåter så simmar jag!

Känner mig kanske lite deppig idag. Men men, upp och hoppa. Knapra en Alvedon eller två. Sen jobb.

Anteckningarna

Så trött på alla dessa infektion som jag drar åt mig. Tur som sjutton att det varit en "hemmahelg".
Ibland undrar jag faktiskt om jag har en bacillmagnet fäst på min kropp. (det känns så ibland eftersom jag ideligen drar på mig nya saker.Suck!) Jag är nog ingen "hemma"människa. När jag är sjuk och måste vara hemma så riktigt kryper det i mig. I höstas när jag var sjukskriven för mina migräner var det skönt de två första veckorna men sen var jag mest uttråkad. Jag är väl sådan som person. Men däremot om jag har semester så njuter jag till fullo av att vara hemma men givetvis är det väl för att jag då är hemma på mina egna villkor.

Jag vill att människor ska kunna räkna med mig. Jag vill vara en av dom där som alltid är på plats. Jag önskar så att jag hade kapaciteten att orka så mycket mer.

Idag öppnade jag anteckningsblocket från GBP-träffen. Det är lite roligt att kolla igenom sina egna anteckningar speciellt eftersom jag är en sådan person som kommenterar mina egna anteckning, antingen med frågor eller uppmaningar eller helt enkelt bara lite extra förtydligande kommentarer (okej, ja erkänner, mest sådana förekommer i blocket)

ang. anteckningen ovanför så hade sköterskan precis babblat en stund om att operation absolut inte är någon genväg till lätt viktminskning, helt enkelt ett hjälpmedel! 

Jag gör jobbet är en ganska tydlig tolkning på hela den här karusellen?

stämmer väl rätt så bra måste jag få påstå. Det är sådant som jag måste förbereda psyket på. Jag måste själv vilja hålla rutinerna och ta mig igenom alla hinder innan jag kommer i mål som vinnare!

Efter all info om vad man ska tänka på gick dietisten in på den världslånga listan om vad kroppen kommer få svårare eller helt enkelt inte klara av alls. Det handlade bland annat om socker, fett och alkohol. Min kommentar kring detta? ja Big no no!

Det är egentligen ingen uppoffring om ni frågar mig. Jag har ju faktiskt levt nästintill hela mitt vuxna liv utan att dricka alkohol. (nykterist, javisst)

Nuförtiden händer det att jag unnar mig en drink eller tar mig en cider. Men annars dricker jag gärna alkoholfritt på krogen.  

Något som är lite läskigt som jag måste lära mig leva med livet ut är det där med vitaminer. Resten av mitt liv måste jag släppa med mig en dosett fullproppad med vitamintillskott. Inga problem för min del. Dosett har jag levt med förut. Sen har man ju en smart mobil som påminner om det mesta som jag annars är duktig på att glömma! 

För övrigt kommer jag pimpa min dosett med allehanda märken och positiva saker. Den kommer ju ändå vara en accessoar som ska med i väskan varje dag! :) 

Tung vecka.

Ikväll är jag ensam hemma. T är iväg på annat håll. Så jag gör de som jag är väldigt bra på. Läser
bloggar, bloggar, och lite mer bloggar...... allting snurrar i huvudet.

Just nu drömmer jag väldigt mycket, konstiga drömmar. Allt från att jag har besök av städerskor mitt i natten eller att någon ska komma och köpa mina "tjockiskläder". Det märks ju ganska tydligt att jag bearbetar alla intryck jag får under dagstid även under natten.  Åh, jag skulle verkligen behöva träna nu känner jag. Jag saknar att känna den där känslan i kroppen av nöjdhet och seghet när man avslutat ett träningspass och lämnar lokalen tomatröd i ansiktet.  Jag betalar varje månad pengar till ett gym som är inriktat för kvinnor och jag trivs jättebra där, det är en träningsform som passar mig bra. MEN de där ekkorehjulet som är svårt att kliva ur ibland och som när du väl kliver ur blir till en ond cirkel verkar besöka min kropp mer nuförtiden och ja "bilringarna" bara växer.

I det stora hela har de hittills varit en ganska tung vecka fysiskt och psykiskt (tung, haha rolig ja var nu) men ni förstår. Lite sådär så man inte riktigt orkar hela vägen. Tycker ändå jag hållit mig vid ganska gott mod. Men jag har känt mig extra känsligt den här veckan när jag inte ätit på en stund, typ blodsockerfall. men lite frukt eller fil och sen är jag på banan igen. Igår kändes de nästan som att jag skulle svimma på eftermiddagen, men det var bara att bita ihop och försöka hanka sig fram.

Jag vill inget hellre än att komma igång med att röra mig. Just nu blir jag limiterad till promenader (tråkigt när man går själv bara). Och som om de inte vore nog. Min onda handled jävlas igen efter ett väldigt klantigt misstag från min sida. Jag har haft spricka i handleden 3 ggr tidigare. Jag är lite rädd att de ska vara något sådant på gång igen. Men idag överlevde jag på alvedon och handledsstöd. Men ska ringa närakuten imorgon bara för att stilla mina tankar. (orkar inte 3-6 veckor med gipsskena just nu).

Sen till sist. Brevlådan kommer  de slitas rejält på nu. Kollar den säker 2-3 ggr per dag. För tänk snart ligger det ett brev från Södertälje sjukhus. Vill så gärna ha de NU!

sista gången...

Trots att jag vet att de dröjer innan "operationen" blir verklighet kan jag inte rå för att saker håller på att hända i mitt huvud. Förra helgen frågade min svägerska A. hur det gick med allting (alltså den här karusellen). Jag svarade henne att jag mest är inne i en fas där jag tänker att det nog är sista gången jag gör si eller gör så. Detta har jag tänkt extra mycket på den här veckan. Låt mig förklara närmre på ett exempel.

När man är stor kan det vara svårt att hitta jackor som sitter "bra"(så bra de går). Två butiker finns det i nuläget jackor i min prisklass att köpa. TVÅ butiker?!?! och i dessa två butiker finns det kanske fem jackor sammanlagt jag kan ha och ännu värre kanske  två som jag gillar?!

Men ibland slår ens lyckliga stjärna till och man hittar den där jackan som sitter bra. Så köper man den, börjar använda den och inser mycket snart att dragkedjan krånglar. Men eftersom man vet att det tog evigheter att hitta just den "bra" jackan så skiter man i det och står i hallen och kämpar. Det har till och med hänt att en kollega har fått hjälpa mig med den vid några fåtal tillfällen. Denna vecka har de krånglat lite extra mycket, men istället för att bli arg och frustrerad så hotar jag jackan lite snällt.

jag säger något i stil med där här: "Så där ja, jackan, snart behöver du inte krångla för när den här vintern är slut kommer jag bränna dig och aldrig någonsin köpa en jacka med så många X i sig".
ibland händer de till och med att jag lägger in en svordom för lite extra effekt.

Tänk om det är så att nästa vinter när det är dags så får jag köpa en jacka som passar min personlighet och inte bara min storlek?