Sjuk skillnad!

- 43 kg. 

Hur de kan vända.

Tänk att en känsla kan vända så fort. Tänk vad lite sprudlande dansenergi gör för en stressad själ. 

Igår var vi iväg och packade grejer och flyttade möbler i princip hela dagen. Så nu ser de ut som ett mindre bombnedslag här hemma med nya bokhyllor och köksstolar både här och var. Men de ska vi nog råda bot på under dagen. Och när jag skriver vi så menar jag jag. 

De är lite så med mig. Från den ena dagen till den andra kan ett rum byta utseende och möblemang helt! Jag gillar förändringar som jag kan KONTROLLERA själv. 

Annars så verkar den här helgens bravader verkat positivt på min kropp! De gillar jag väldigt mycket. Den känslan är verkligen härlig! Dessutom smygvägde jag mig i morse. Vågen landade på - 43 kg. Tjoho. 

Nä hörni! Nu ska jag ut i köket och se om de finns nån frukost hemma. Eller så kanske de blir ett gäng yoghurtscones med superdupernyttiga frön i. Kanske kan bjuda på receptet senare :) 

Man måste hålla humöret uppe har jag hört. Magen gör fortfarande ont. Men jag försöker glömma bort smärtan och fokusera på de positiva runtomkring mig.

Tjing! 

Bjuder på en övertrött Lena en lördagskväll på Statoil. Så där kan man se ut efter en lång dags packande, bärande och skrattande i goda vänners lag!! Puss på er! 

Dagen efter....

För helskotta vad roligt jag hade igår!! Jag mådde så fruktansvärt bra på dansgolvet. Jag märker så stora skillnade mot förr och nu att jag näst intill blir tårögd. För de första, jag fick ragg (men så fort man svarat nej på frågan om man är singel så pyser som som en avlöning) men i alla fall. Har aldrig fått den uppmärksamheten på de här sättet förut. Fan jag har ju alltid suttit i hörnet och vaktat kompisarnas väskor. Typ. Men inte igår. När dansgolvet öppnade sig stod jag uppe på podiet nästan hela tiden! Det var så roligt! 

Jag dansade, dansade, dansade och sjöng, så idag har jag och mina fina kollegor Sveriges snyggaste whiskyröster! Just ja, jag sjöng karaoke också för full hals med en vän. Känner mig lite skyldig att jag nästan tvingade upp henne, men jag tror inte jag är redo att stå helt själv och sjunga framför publik. Fast de hade jag säkert gjort! Vi fick i alla fall fina applåder och lovord, fast vi som sjöng hörde inte ett skit. 

Jag provsmuttade på en drink och smakade en smutt av ett glas vin. Annars så bestod mitt vätskeintag av en Cola light och x antal glas vatten. 

Jag tror inte jag med ord kan beskriva hur bra jag mådde i själen igår. Jag kände mig snygg och fick uppmärksamhet av spritt språngande främmande människor! Den känslan hörni! 

Men. 4 timmars sömn senare. Nu blir det bära och kånka prylar hela dan! 

Så där då. En dagen efter bild! Puss

Stress och strömavbrott

"Undvik stressiga situationer" "Ät bättre mat med mer protein och kolhydrater"

Dessa två mantran var ju de jag skulle leva med nu, eller hur? MEN doktorn glömde räkna in ekvationen strömavbrott.  På jobbet idag ville jag verkligen bara lägga mig i ett hörn och gråta. Vad skulle jag göra med lunchen? Magen klarar inte av banan och knäckebröd en hel dag. Måste ju äta mat. Just då bröt jag ihop lite grann. Sen kom räddningen. Jag fick lite bebisgod och kompisprat.

Och en kollega sa lite skämtsamt att vi har ju stormkök. Sagt och gjort, tänd igång stormköket, värm på maten, äta lunchen. Ganska sjukt egentligen men livsnödvändigt om jag ska få ordning på magen. Och sekunden efter jag diskat och gjort i ordning stormköket, då kom strömmen tillbaka.

Annars fick jag idag hem mina nya skor. Alltså, jag är som en liten barnunge när jag går omkring med mina fina nya skor här hemma. åhhh... ÄLSKAR SKOR! Men jag mår bra när jag får fina nya skor. Jag slutar tänka då, då bara njuter jag av mina nya skor. Ja, de är kanske lite sjukt men så är det!

Stress

De blev inte riktigt som de va tänkt idag. Mötte upp min kirurg och obesitassköterska. Ultraljud igen. Sen prat om stress. Så läxan blev: undvik stressiga situationer, fortsätt motionera, vila och ät bra mat. 

Jag ska göra allt ja kan för att följa doktorns order. Ska dessutom försöka applicera de ännu mer på jobbet. Speciellt maten, ta med matlådor med näringsrik och proteinrik mat. Undvika stressiga situationer kan bli svårt på mitt jobb. Men jag ska verkligen göra mitt bästa. Jag menar att ha sjukdagar så här är ju inget man vill. Men hälsan går före, visst? 

Vårdguiden.

Alltså. Herregud vilka intelligensbefriande människor de finns inom olika yrken. Som jag skrev i mitt korta inlägg i morse så vaknade jag med magvärk. En sådan som inte ens går att förklara ordentligt för levande människor. typ. Efter att jag vaknat till och sprungit på toa fram och tillbaka ringde jag vårdguiden. Vi kan kalla kvinnan på vårdguiden för K.

K: Vårdguiden, vad kan jag hjälpa dig med?
jag (snyftandes): Jag har ont i magen
K: vad för sorts magont?
jag (fortfarande snyftandes): Jag vet inte riktigt, jag gjorde en Gastric bypass för några månaders sen, så de är svårt att veta varför.
K: nu får du lugna dig lite.
jag (fortfarandes snyftandes): jag försöker men jag har förjävla ont just nu!
K: Okej, men var i magen har du ont?
jag (lite mindre snyftandes nu): hela magen runtomkring naveln
K: mhm, ätit konstigt? druckit för lite?
jag: Jag har nyss vaknat så jag har inte hunnit äta någonting, åt som vanligt igår och åt mitt senaste mål vid 21.30 tiden.
K: De behöver ja inte veta.
jag (börjar bli lite irriterad): ja men du frågade, jag svarade
K: Vad vill du egentligen?
jag (lite mer irriterad): va tror du? ha rådgivning såklart!
K: ja men vad för sorts rådgivning?
jag (nu är jag ledsen och arg): Ja, men någon sorts rådgivning vad du tycker jag ska göra med min onda mage?!
K: Tror du att de bli bra om du får träffa en läkare?
jag: (arg) troligtvis, ja!

här börjar hon sen fråga vem jag brukar träffa och vart osv.

K: om du ringer din vårdcentral och ber om läkartid så blir de nog bra snart.
jag (arg): jag ringer inte ett samtal till, nu får du se till och hjälpa mig, just nu kan jag knappt röra mig utan att de känns som jag håller på att gå av, annars får du koppla mig till larmcentralen eller till nån som FAKTISKT KAN hjälpa mig, för det här börjar kännas löjligt.
K: jag ber en distriktsköterska ringa upp dig så snart som möjligt, okej?
jag: (förbannad) Inte okej, men hellre de än att prata med dig just nu, suck
K: mm, någon ringer dig runt 9.
jag: då vet jag (sen lägger jag på luren)

8.50 ringer sen en sköterska och är lite mer sympatiskt. hon frågar om jag har möjlighet att ta mig till vårdcentralen. Jag säger att jag kan göra mitt bästa men bli ledsen när jag förklarar bemötandet av K på vårdguiden. Hon ber mig ta Alvedon för att ta bort den värsta smärtan.

Sen träffar jag en kvinna som klämmer och känner på magen och jag lämnar blodprover och sen får jag åka hem. Däremot ska jag till Södertälje och göra en gastroskopi. (måste göras på fastande mage) Jag vill inte ens tänka på vad de kan vara. Jag hoppas med varje fiber av min kropp att det inte är något.

Men, nu känner jag mig lite bättre. Har fått i mig vätska och mosad frukt idag!  Ska snart försöka få i mig något mer. men nu vet ni läget. Sen får jag trösta mig med att jag hade en fantastisk helg och att jag är fulltankad av energi från familjen!!!

Magont!

När de känns som lilla magen ska vändas ut och in eller typ upp och ner, då ska man ringa 1177 va? Hatar att ha ont och inte veta varför!  Nu har jag sprungit på toa sen T gick till jobbet tidigt i morse. Va fan?!? Jag sitter med mobilen i högsta hugg. Ska ringa på en gång! 

att bli omsprungen. no more!

Idag gjorde jag en intressant reflektion under min promenad från jobbet ner till lokala icabutiken, men först lite förhistoria.

När man är tjock och är ute på promenad (ja, de händer faktiskt att tjockisar promenerar!) så hör det till vanligheten att allt som oftast stanna i uppförsbacke oavsett vilken lutning det är. De är även så att man blir omsprungen av alla, inklusive av Kurt 65 år.  Okej, jag kanske överdriver liiiite, men själva känslan att alltid ha de så som jag just beskrev den är svår att bli av med.

Samhället jag bor i består av många uppförsbackar, nedförsbackar och långa raka sträckor, ja ni förstår. Och vad hände då idag?

nr. 1 Jag pratade i telefon samtidigt under nästan hela promenaden utan att flåsa personen i örat (tidigare har det mest bestått av ljud och stön pga. astma och dålig kondis)

nr. 2 Jag promenerade förbi säkert 20 personer utan att bli svett (tidigare; har ingen erfarenhet av att ha promenerat förbi någon)

nr. 3 INGEN sprang/gick/lunkade förbi mig! (har heller aldrig hänt)

DEN känslan är skön. Och trots att huvudet dunkar så känns de som en jävla seger att jag inte går hem, lägger mig ner och ger upp. de ni!

Dessutom tog jag en dans med min vän dammsugaren nu i kväll och nu ska jag strax plugga lite körkortsteori (ja, vad har hänt egentligen?!?!) Heja mig!

Dagen jag aldrig kommer glömma.

Ibland kan jag tycka att de är lite läskigt hur ens kropp fungerar och reagerar på saker som händer runt omkring mig. Förra veckan lärde jag mig flera saker, bland annat att jag inte får glömma hur lätt det är att falla tillbaka i gamla mönster. Mina få dagar på jobbet förra veckan slutade i katastrof just på grund av stress. Stress som jag själv inte kunde rå för. Men de ställde till ett himla liv i mitt stackars huvud.

Jag var även på begravning. Jag lärde mig åter igen att allt som serveras inte går att äta, på kvällen låg jag i mindre kramper eftersom de var för många timmar mellan ordentliga mål. Såklart glömmer man bort timmarna eftersom man är uppslukad i sin egen och sin älskades sorg.  Ja, och lite huvudvärk på det.

Den här veckan har jag sagt till mig själv att inte bli uppslukad i stressen. Att sätta ner foten när varningsklockorna ringer. Jag måste komma ihåg att även fast det gått ett år så är huvudet fortfarande ganska skört. Jag har INGA tankar på kliva ner i de svarta hålet igen.

Men varför denna rubrik då? Dagen jag aldrig kommer glömma. Varför är 14 oktober så viktigt?
Som några av er kanske läste tidigare så berättade jag att jag aade 700 gram kvar tills jag gått ner 40 kg.
I morse var vågen min finaste vän. På pricken - 40 kg. Hur fantastiskt är inte det?
Jag tycker i alla fall att det är skitbra. Det visar att de jag gör är rätt, att det jag äter är rätt, att sättet jag motionerar är rätt. JAG GÖR RÄTT!

På något vis så gillar jag den här bilden, för den visar så mycket framsteg. Man ser hakan och nyckelbenen som framträder. Jag tycker jag ser smal ut. Och det vet ni som känner mig att de ska mycket till innan jag säger så. 

Här ser ni också fina siffror. mitt BMI sjunker sakta men säkert för varje vecka!! 

700 gram

700 gram kvar till den magiska gränsen. - 40 kg. Då jävlar blir de skoshopping! Något den här tjejen gillar VÄLDIGT mycket. 

Den här veckan har varit mer nervänd än uppåtvänd. Men så här på fredagskvällen känner jag mig rätt tillfreds med livet. Har ätit god mat med världsbästa sällskapet. Jag har varit på kurs med min grymma kollega idag. Så fantastisk glad att jag kunde komma iväg idag. 

Sen dagens väder på det. Dumt att klaga då va? Imorgon ska jag också på kurs. Fast denna gång för min egna personliga utveckling. En målarkurs. Ska verkligen bli mysigt! Har aldrig gett mig chansen att göra sådant för mig själv. 

Vet ni vad som är skönt? Att sitta med benen i kors. På riktigt. Jag har alltid varit rörlig och har alltid kunna sitta med benen i kors eller i skräddarställning på golvet. Men efter en kort stund har de kliat i fötterna eller blivit obehagskänsla i benen. Men inte nu för tiden. Kan sitta i timmar utan problem. Så skönt. 

Hoppas ni får en fantastisk helg med många skratt och mysiga stunder ;) 

Till sist en bild på den fantastiska solnedgången. Älskar verkligen utsikten från mitt vardagsrumsfönster!! 

saker som förändras.

Det finns saker jag skulle vilja berätta mer om men som känns lite för intimt att dela med hela världen. som till exempel hur ens sexliv förändras. Vi behöver inte gå in på detaljer direkt men jag trodde det skulle bli värsta uppsvinget när man börjar tycka om sig själv mer och mer. Så är inte fallet.

Jag fattar att de är hormoner SOM PARTAR LOSS I KROPPEN. herrejisses om man kunde hänga med i huvudets kast. ena stunden känner jag mig stark, snygg och sexig. nästa, tråkig, blek och fet.
Jag känner mig fin med kläder, men undviker helst spegeln när jag är näck. DET är tyvärr så verkligheten är just nu.

Kanske är det så att de släpper så småningom. Kanske är det så att T orkar vänta på att mitt huvud reder ut trasslet i huvudet. Kanske kunde min huvudvärk ta och försvinna.

Jag är lite rädd för mig själv just nu, låt mig förklara närmare hur jag resonerar. För precis ett år sedan blev jag sjukskriven. Jag hade under flera veckors tid gått med ständig huvudvärk, varit vaken under nätterna. Jag fick röntga hjärnan, gå hos psykolog och sprang varje vecka och pratade om tips och ideér för att få min vardag att fungera igen. Jag hade helt enkelt blivit uppäten inifrån. De kändes så i alla fall. De kan väl kallas att "gå in i väggen, light". De tog 4 veckor innan jag var åter på jobbet. Ja, BARA fyra veckor. Jag omvärderade hela livet då. Jag slutade tänka på jobb när jag passerade grindarna ut från jobbet. Jag slutade ta med mig jobb hem. Jag börjar göra sådant jag hann med på arbetstid, resten fick vänta. Jag började fokusera på det som var viktigt utanför jobbet. familjen. Vi började utredning för vår barnlöshet och där blev jag remitterad till obesitasenheten i Södertälje och 6 månader senare vaknade jag upp sjukhuset med 5 hål på magen.

Nu är det 38 kilon mindre sen hela resan sattes igång. Helt sjukt vad jag åstadkommit.

Det sägs att det är först när man blir medveten om sina problem man kan börja leva med dem eller fixa dem. Så nu tänker jag att det är ett steg i rätt riktning för att få ordning på huvudvärkarna igen, och snurret i huvudet. Jag väljer just nu varje morgon att inte känns efter hur jag mår. Jag väljer istället att göra mina rutiner och går till jobbet. Det är så mitt huvud trivs, i ekorrhjulet.

För övrigt är jag dock nöjd med dagens runda i simhallen (2500 meter) och min förtjänst på tradera där jag sålt av två tjockisklänningar (600 kr).

bortom min kontroll.

Lågt blodtryck.
Jag har aldrig haft problem med mitt blodtryck, trots all övervikt har jag jämt legat stadigt i mina blodtrycksvärden, tills nu. senaste dagarna har jag varit totalt yr i bollen.
Snurrat som aldrig förr. de är lite otäckt, speciellt när man är ute och går och känner av att de enda man klarar av är att stå still, om ens det. De stör mig lite eftersom allt annat går så himla bra. Jag tappar vikt som jag ska, jag motionerar regelbundet, jag äter min 5-6 mål om dagen. Allt jag kan kontrollera kontrollerar jag VÄL, men de andra, de där som jag inte kan styra. de gnager lite att jag inte kan styra det själv. Var iväg till sköterska idag, blodtrycker är lågt, men inte FÖR lågt. Jag ska bara fortsätta motionera, äta och leva på som vanligt. Jag hoppas verkligen de släpper för det börjar bli löjligt att behöva pausa titt som tätt. Jag gillar inte när jag känner mig trasig så här.

Men men. det är som det är.


I måndags började jag och min svägerska M med 30 dagars Squat utmaning. jag har hållit på i 4 dagar, och vet seriöst inte hur jag ska klara det, men men. Jag kan bara göra mitt bästa.! Träningsvärken i låren är inte nådig. :P