att trivas i sitt "tjockisskinn"

Någonting slog mig i helgen under kryssningen till Åland. Jag börjar mer och mer att tycka illa om mig själv. Inte det roligaste blogginlägget kanske? Men nu till den klyschigaste klyschan av dom alla "Missförstå mig rätt". så.

Som tjockis eller som bara människa(enkelt va?) får man lära sig ganska tidigt att man ska älska sig själv, trivas med den man är osv osv osv. Min mamma ska veta att hon gjorde ett jädra bra arbete med att uppfostra mig till den självständiga kvinnan jag faktiskt är idag. Jag har aldrig haft svårt för att ta för mig av saker varken när det gäller pojkvänner, skola eller arbete. Jag vet hur man använder sin käft helt enkelt. Jag vågar stå ut i mängden och visar gärna upp mina fel och brister.

Vid en första åsyn av mig har jag alltid fått en känsla av att folk anser att jag är mindre klok. Jag skäms nästan när jag tänker på att det var precis så jag såg på en annan människa i storlek XXL i helgen på kryssningen. Sen direkt efter slog de mig att hon kanske är hjärnforskare eller har uppfunnit något hemskt spännande som hjälpt mänskligheten på något förträffligt bra sätt. Om till och med JAG som är stor och dessutom är fruktansvärt klok (om jag får säga de själv) börjar se på människor så här, då börjar jag förstå varför andra sett på mig så. Skrämmande.

De som fick mina tankar att gå på högvarv var bara VARFÖR ÄR DET SÅ HÄR?!?!? jag vet egentligen svaret på den frågan, jag har bara aldrig orkat bry mig eftersom jag alltid varit så självständig. Visst har jag gråtit över att vara tjock, de gör alla som är det, (och säger dom något annan, så ljuger dom) men jag har aldrig visat de för något utomstående. Klart att min närmsta umgängeskrets har förstått. Men en främmande människa som tagit sig mod och pratat med mig har nog automatiskt trott att jag gillar att vara som jag är.

Jag kan ibland känna att jag har svårt att bli hörd, men då har jag bara lärt mig att antingen strunta i det eller PRATA HÖGRE! Men är det så för att folk automatiskt misstänker att den där tjockisen i soffan inte har något att säga eller för att det jag faktiskt säger är dumt?

När jag såg mig i spegeln förra veckan tyckte jag ändå att jag såg ganska trevlig ut. Men idag? Jag känner mig mest tom. Som om skinnet jag bär på inte är jag. Om det är positivt eller negativt? det har jag inte den blekaste aning om.

Jag kryssade JA.

Idag lämnade jag jobbet klockan 12, med spänning och kanske lite nervositet inför eftermiddagens bravader. Åkte till Södertälje, stannade på ett cafe och åt en smörgås och drack en kopp te och promenerade sen upp till Södertälje sjukhus huvudentré. Anmälde mig i kassan och följe skyltarna ner en trappa. De var lätt att hitta, en hel hög med överviktiga människor hade ju samlats vid dörren som var "låst". Det var rena fort knox som en man utttrycke det. (dörren gick inåt, när en smart människa kom på det). Sen blev vi avprickade i samma anda som jag gör på jobbet när jag "prickar" barn vid mellanmålet.

Rummet var lite nedsläckt och en hel hög människor hade samlat låååååångt bak, men jag är ju som jag är så jag tog plats långt fram med bra syn mot tavlan och bord. Och stolarna, herregud vilka underbara stolar. Måste vara specialbeställda till tjockisavdelningen, fanns ingenting som klämde åt nånstans, och så var det lite "gung". Satt som en drottning!

I rummet var det läskigt tyst, ingen sa ett endaste ljud och när sköterskan försökte sig på att skämta med oss. Det fungerade inte så bra, men jag kunde inte låta bli att småle. Det är riktigt intressant att hamna på ett sånt här ställe. Ibland undrar jag varför jag inte blev beteendevetare istället. Haha.

en sak irriterade mig. en människa hade med sig en anhörig. Hon satt och åt godis?!?!?! är inte de lite att ta i på ett möte med människor som vill gå ner i vikt? jag gav henne en "mördarblick", då kändes de lite bättre.

Allt som pratades om på det här mötet är fem sidor i mitt anteckningsblock, alltså inget jag kommer citera här. Men jag kan säga att promenaden till tåget var välbehövligt efteråt för att processera allting. Jag insåg att jag på min enkät kryssade JA till operation. Ett enda litet kryss och sen är tåget i rullning. jag får rysningar bara jag tänker på det. Vad händer nu då?

nr. 1 Vänta på läkartid, konsultera och gå igenom vad som kommer hända. nr. 2 inskrivning en dag 4 veckor innan operation där alla tester ska tas både högt och lågt. Sen 4 veckors flytande kost, antibiotika i förebyggande syfte. Fragminsprutor(!?!?!) för att förebygga blodproppar. sen operation. Sen sjukskrivning 14 dagar. OCH sen börjar utmaningen på riktigt, att ändra om hela sitt liv när det gäller ens relation till mat.

Jag tror inte att jag kommer ha så svårt att ändra om, det som kommer bli svårt är att hela tiden förklara för andra varför man äter mindre mat än ett spädbarn. Det blev lite verkligt när sköterskan höll upp en flaska för att visa hur stor magsäck jag har nu. För att sen hålla upp en 20 ml spruta och visa hur stor den kommer vara sen. Läskigt.

Ja, det är lite läskigt. Jag fick svar på alla mina frågor och känner mig tillfreds med mitt beslut. Har inte gråtit en enda tår över mitt beslut. Måste helt enkelt vara för att jag helt enkelt tagit beslutet i huvud redan den där dagen i december när läkaren frågade om hon skulle skicka remiss.

Det har varit en omtumlad dag, med massvis av information att ta in. En dag här framöver ska jag läsa alla anteckningar, men just nu är jag nöjd som det är.

Vad blir nästa "countdown"?

Japp. En dag kvar till mötet som kommer sätta kurs på mitt nya liv. Jag vet inte så mycket vad som kommer hända i morgon. Alla som gjort den här operationen (som jag läst om/pratat med) har olika erfarenheter av sitt första möte. Så det blir spännande att se vad som kommer hända just mig. 

Jag hoppas i alla fall att få träffa läkare som kommer kunna svara på alla mina frågor. 

Här är några frågor jag kommer ha med (har läst så olika svar på dessa när jag "googlat" mig till kunskaperna)

< Hur länge innan operation måste man äta flytande mat (beror det på ens BMI?) 

< Hur fungerar det med graviditet efteråt? 

< Hur länge BÖR man sjukskriva sig efter en operation (jag vet att det är individbaserat, men ändå)

< Finns det stöd att få i efterhand för att få hjälp när huvudet inte hinner med att man tappar alla kilon? 

Ja, det är dessa frågor jag funderar på mest. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag googlar mig fram till hemsidor och bloggar. Att gå direkt till källan är väl alltid bäst. 

Ikväll har jag ägnat mina tankar åt sortering, eller hela helgen i stort sett har det varit så. Ni ska bara se så fint jag strukturerat upp i mina skåp här hemma. Det är rena lagerverksamheten känns det som. 

Men ikväll gick sortering på alla klistermärken (scraapbok-skadad som man är). Jag märkte att det är nyttigt att sortera. Jag hittade massor med klistermärken jag helt glömt bort jag hade. Något jag kanske inte borde erkänna.  Mitt skrivbord är nystädat också, älskar när det är nystädat och alla papper är på plats där de ska vara. Känns som lite lugn och ro i själen då. Har till och med märkt upp förvaringen. 

Ja. Sortera, de är sådant som får mig att koppla bort tankarna som annars äter upp mig inifrån. Och det här med gastric bypass är en sådan sak som väldigt gärna vill ta mycket plats i mitt huvud hela tiden just nu. 

men nu. lugn och ro. sen kör vi. 

sakta men säkert.

Okej så här är det, senaste veckorna har jag i min vardag börjat tänka på livet i sånger. Det kanske låter helt sjukt, och några undrar vad jag stoppar i min frukostmacka. Jag kan inte hjälpa det.

Haha, Ja, för det mesta är det EN sång som florerar i allting jag gör. vilken undrar ni såklart!?

http://youtu.be/UxxajLWwzqY

Det är ju då mest en del i låten som jag kör stenhårt med just nu. (den fetmarkerade) Sen istället för att sjunga den riktiga texten så lägger jag in min egna lilla text om livet som det ser ut just nu. Min egna "lyrics" till musiken. Gissa vad den texten handlar om? Kaaaaaaaan kanske vara det där med gastric bypass. ;)

I got this feeling on the summer day when you were gone.

I crashed my car into the bridge. I watched, i let it burn.

I threw your sh*t into a bag and pushed it down the stairs.

I crashed my car into the bridge.

I don’t care, i love it. I don’t care.

I got this feeling on the summer day when you were gone.

I crashed my car into the bridge. I watched, i let it burn.

I threw your sh*t into a bag and pushed it down the stairs.

I crashed my car into the bridge.

I don’t care, i love it. I don’t care.

Hcf

You’re on a different road, i’m in the milky way

You want me down on earth, but i am up in space

You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch

You’re from the 70’s, but i’m a 90’s b*tch

Hcf

I love it!

I love it!

I got this feeling on the summer day when you were gone.

I crashed my car into the bridge. I watched, i let it burn.

I threw your sh*t into a bag and pushed it down the stairs.

I crashed my car into the bridge.

I don’t care, i love it.

I don’t care, i love it, i love it.

I don’t care, i love it. I don’t care.

You’re on a different road, i’m in the milky way

You want me down on earth, but i am up in space

You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch

You’re from the 70’s, but i’m a 90’s b*tch

I don’t care, i love it.

I don’t care, i love it, i love it.

I don’t care, i love it.

I don’t care, i love it, i love it.

I don’t care.

I love it.

________________________________________

Läs Hela: http://svenskalyrics.se/icona-pop-i-love-it/#ixzz2KuPKnxzs

i-landsproblem

Det finns en del i-landsproblem som en del tjocka människor får leva med. Lite sådana saker kan jag tänka mig kanske underlättar sen? eller? En sak som jag mer och mer tänkt på är det där med att måla tånaglarna. Jag skulle vilja påstå att jag känner mig som en akrobat vid de få tillfällena jag beslutar mig för att göra det. Och om T får säga sitt skulle han nog säga att jag ser ut som en akrobat också. en väldigt överviktigt akrobat, men ändå.

Förra veckan valde jag en fin mörklila kulör som kommer få sitta på varje tånagel tills de slits bort eller tills jag orkar ta bort det. Det är inte det att jag klagar, men nu på sista tiden efter att denna karusell sattes igång har jag börjar fundera på småsaker som nagellack.

För visst är det en småsak?
Sådana tankar har jag aldrig någonsin haft förut, det har liksom bara varit att "gilla läget". Så har det varit ganska många gånger i olika situationer. Lite som att den tjocka tjejen inte klarar det som alla andra.Okej de kanske är sant, men jag klarade det på mitt sätt. Det är väl det viktiga att det får gå ganska lång tid innan jag ger upp, kastar in handduken o alla sådana klyschor!

Jag lovar att återkom i framtiden om hur alla dessa i-landsproblem har underlättats :P.

12 dagar kvar

Igår kändes 12 dagar som en hel livstid. Idag? ja 12 dagar (273 timmar)(16323 minuter) i just detta nu!
Idag har jag ordnat med mitt block. Jag har ritat en passande framsida med fina färger. Lila och orange är helt klart favoriterna.  Idag har ja mest funderat på vad som kommer hända efter det där mötet. Lite vad det blir för nästa nedräkning. visst jag förstår att det är prover och sådant som ska ordnas, men ändå, att ha nedräkning är på något vis lite som terapi. Allting känns lite närmare då på något sätt.

Ja menar vem minns inte nedräkingen till sin födelsedag när man var liten? (okej jag kanske har nedräkning till den i vuxen ålder också ;))

hm. finns det inget ord i svenska som heter nedräkning? Jag som är lärare i bland annat svenska borde kanske veta sådant. Bara en liten parantes, eftersom det just nu är en hel del röda streck på grund av ordet nedräkning.

tänka framåt.

Det är lite svårt att tänka framåt. Samtidigt som jag är glad över vad som komma skall känns det på något vis lite vemodigt. Idag när jag hankade mig hem från jobbet stannade jag till vid en liten matbutik för att köpa halstabletter. Då mötte jag en gammal elev som småpratade om ditt och datt. Själv ville jag bara sjunka genom jorden eller zappa mig hem till soffan så fort som möjligt, men men nu till saken. När jag hade sagt hej då och alla artighetsfraser med elevens mamma var avklarade kom jag på att fundera hur det blir sen. kommer jag fortfarande se ut som jag, kommer man känna igen mig?

Mycket sådant florerar i min skalle för tillfället.

Igår såg jag fram emot denna måndag, jag skulle åka och träna och ha min "ensam hemma måndag" medan T är iväg och tränar . Jag har ju någon sorts hatkänslor för måndagar i vanliga fall, men jag har börjat få sådan härlig rutin, men med 38.5 graders feber när jag entrade ytterdörren satte stopp för den sköna känslan. Jag vill verkligen inte vara hemma. Jag har ju så mycket jag vill göra ju. blä.

men men. 15 dagar kvar. sen.