Direktrapport från stranden.

Jag mår bra. Jag sover på natten, jag vilar på dagen. Jag äter god mat och dricker mycket vatten. 

Det är väl så en semester ska se ut va? 

Idag intog vi stranden här i Marmaris där vi i skrivandets stund fortfarande befinner oss. Jag under parasollet i skuggan för tillfället med en tidning och havsbris, småprat och ljudet av små vågor mot stranden. 

Idag har kroppen varit snäll mot mig. Hade inge ont när vi promenerade till stranden. Värmen är snäll mot mig verkar det som. Känns skönt. 

Idag går vi in i vecka 23 i graviditeten och bebis sparkar titt som tätt för att påminna mig om att jag inte är ensam. :) 

Stranden är så lugn och det finns många solsängar lediga. Skönt att vara här när värsta högsäsongen är över. Man märker tydligt att skolorna i Skandinavien startat med tanke på hur lite barnfamiljer det är. 

Vi har temperaturer kring 30 grader (i skuggan), vattnet är ljummet. 

Ur gastric bypass synpunkt så fungerar allt väldigt väl. Jag äter på mina utsatta tider. Mitt sällskap äter lunch och middag utifrån min mages behov och alla små mål emellan löser jag med frukt, kex, smörgåsar och även lite godis. 

Något mer som är bra att veta är att "strandpojken" på vår strand har har utifrån några enkla frågor förutsett att vi kommer få en pojke. Han har till och med lovat att det kommer bli så för hans mamma har lärt honom. Sen är det riktigt roligt att chocka när de frågar vad det ska bli och vi säger vet ej. Deras reaktioner är väldigt roande. "Tänk om man vill köpa nåt till barnet" var den starkaste reaktionen vi fick. Haha ja, men gör de då svarar jag. Tänk vilka kulturkrockar det kan bli. 

Ha de gott! 

God morgon <3

Det känns som jag fortfarande befinner mig i nåt halvt semi sömnstadium. Vi kom fram sent till hotellet efter kaos med väskor. (Inte för oss) så vid 2.00 inatt kunde vi släcka lampan och bege oss in i sovlandet. 

Mina foglossningar betedde sig relativt okej under resan. Det jobbigaste var nog på Arlanda där bagagehanteringen var trasig och incheckningshallen var kaos AB. När man inte kunde röra sig och var tvungen att stå still i nästan 2 timmar och bara vänta. 

Men när det blev sista utrop på vårt plan började till och med jag bli lite orolig. Några på SAS kom då ut och ropade till alla som skulle till Dalaman (flygplatsen vi skulle till) var tvungna att bege sig till specialbagage drop in. Och sen förbi alla köer genom "fast track". Det gick fort för andra men inte för mig som rör mig ungefär lika fort som en sköldpadda ;). Men men några minuter senare och vi satt äntligen på planet som kom iväg lite drygt 1 timme sent. 

Väl i Turkiet möttes vi av ljummen kvällsbris och 24 grader varmt. Skönt!! Där hade vi tur och fick våra väskor snabbt som attans. Men några av våra medresenärer hade inte samma tur. Så vår transferbuss blev stående för att vänta in dessa stackars människors väskor eller information om deras väskor. Väl iväg lyckads jag faktiskt slumra på bussen. Det brukar aldrig hända mig att kunna somna på flyg/buss/tåg men det lilla underverket inom mig förändrar ju en hel del har jag ju märkt. <3

Nu på morgonen smög jag iväg och köpte lite vatten och färskt bröd. Har ätit frukost och sitter nu på balkongen och bara njuter av de ljumma vindarna. 

Bebis verkar i alla fall må bra. Vid första böneutropet imorse sparkades det rejält av lilla underverket. Kommer nog aldrig vänja mig vid känslan bebisens rörelser ger mig. 

Ska väl snart leta upp föräldrarna och kolla om de är vakna. Sen ner i foajén och publicera detta inlägg eftersom det är där vi har tillgång wi-fi. 

Nederlag

Gillar inte den här sidan av min graviditet. Just nu önskar jag mig ett badkar och nån som kunde serva mig med ätbara ting. Jag VILL inte röra mig just nu. Foglossning är fan inget du ens vill din värsta fiende. Bältet hjälper till viss del, men imorgon ska jag träffa sjukgymnast som måste hjälpa mig med diverse övningar eller andra hjälpmedel. Men redan idag ska jag till BVC och misstänker att min barnmorska vill veta alla dessa detaljer. Suck. 

Just nu väller det över. Tårarna bara rinner och att ens gå på toa är denna morgon en förbannad jävla kamp! 

Sen att jag inte kan skicka sms gör mig frustrerad. Startar om mobilen och försöker ända tills jag vill kasta den rakt över rummet. Fan. 

Tidiga mornar verkar vara min värsta fiende. Den enda trösten jag känner nu är att jag vet att den livliga lilla krabaten inom mig inte tar skada alls av dessa smärtor. Skönt faktiskt. Det lindrar en del av att veta att det "bara" är jag som har ont. 

Jag som såg fram emot denna jobbvecka eftersom den kommer avslutas med att åka utomlands på lördag till varmare breddgrader. 

Värme kanske är precis vad jag behöver för min ofogliga kropp? 

Nu ska jag samla mod och styrka och ta mig upp på övervåningen. Kram på er min vänner. 

Att hålla saker för sig själv

Jag är så positiv jag kan vara, men det kokar liksom över.  Jag har ont i korsryggen ända ner i blygdbenet. Mitt bäcken gör sig även de påmint på lite samma sätt som i höstas.  Googla upp det och ni finner ett svar: foglossning. SKIT.

Har i kontakt med min sjukgymnast blivit ordinerad en del saker jag inte bör göra.
gå i terräng, lyfta tungt, undvika plötsliga vridningar, men måste däremot tänka på att hålla ryggen rak, gå med korta steg m.m. UNDVIKA gungning. (ankgång) ;)
Och de är hur lätt på en skolgård? är så fruktansvärt tacksam för mina fina kollegor som bara accepterar det jag inte klarar av att göra just nu. Känns ändå fruktansvärt jobbigt. Som att jag är i vägen när jag säger nej till att gå på utflykt, cykla iväg osv.

På tisdag ska jag träffa sjukgymnasten och pröva ut ett bälte som tydligen ska hjälpa till att fixera på rätt sätt. Vet ni hur långt det är till tisdag?

Tack vare att det är svårt att hitta en sovställning som inte gör ont så blir det lite sporadiskt med sömn. Jag lägger mig väldigt tidigt för att över huvud taget få ut några timmars sömn. Jag somnar ju av ren utmattning och den trumfar smärtan precis vid läggdags. Men några timmar senare när jag vaknar till av "fel" rörelse så är det stört omöjligt att falla in i någon djupare sömn, somnar några stunder hit och dit.

Denna smärta som jag just nu lever med är inget jag går och pratar om på dagarna, jag försöker tänka på annat, vilket är svårt när varje steg och inandning gör ont. Men på med leendet och njuta av att jag har så fina elever och kollegor.

Nu ska jag göra mig färdig för dagens arbete. Ta hand om varandra.

Lyckorus

Inte ofta man vaknar i ett lyckorus en lördagmorgon klockan 6.00. Lilla älskade bebis ville inte att sin blivande mamma skulle sova. Kan inte förklara hur mysigt det är att känna bebisens små rörelser. Idag kände jag det även på magen när jag satte handen där. Då rullade en liten tår på kinden av lycka och så tänkte jag bara på sambon bredvid mig som inte fick känna. 

Igår la jag mig 20.30 eftersom den här Lena var helt slut efter en rolig jobbvecka. Mycket har hänt under veckan och är så tacksam för varje dag jag klarar av utan att kroppen säger ifrån. 

Ländryggen gör sig påmind, samma onda jag hade i höstas när bäckenet strulade. Så nu är det stretchövningar innan uppgång på mornarna. Och jag måste erkänna att vissa övningar som ska göras är svårare men en växande kula på magen. Hihi. Men men jag gör så gott jag kan. 

Idag har vi äventyr på gång. Vi ska in till stora staden och kolla på vagn. Känns lite overkligt faktiskt. Sen hoppas jag på god mat så vi kan fira vår förlovning två dagar i efterhand. (4 år förlovade) men (5år tillsammans som ett par) fast vänner har vi varit i många fler år en så. 

Hoppas ni alla får en fin helg. Kram på er