Måndag. Hår. Vikt.

MÅNDAG

Idag är de måndag. Ni som känner mig sen förut har kanske hört någon gång att jag verkligen HATAR måndagar. Allt dåligt hände ALLTID på måndagar. Känslan av att vilja hoppa över en veckodag har jag levt med länge. Jag vet egentligen inte vad de är som fått mig att avsky måndagar så mycket. Det kanske låter jävligt löjligt, men ja kan inte rå för det. Tills nyligen.

När jag fick hem ett kuvert från Södertälje sjukhus med mitt operationsdatum och upptäckte att det var på en MÅNDAG fick jag lite småpanik. Men så kan man ju inte tänka, eller? Så efter den dagen tänkte jag att nu jävlar ska måndagar bli veckans BÄSTA dag. Och jag måste erkänna att det gått förvånansvärt bra. Det KAN ju i och för sig ha något att göra med att jag väger mig på måndagar och att jag har sovmorgon så att alla måndagsträningarna blir helt fantastiska! (Älskar morgonträningar).

HÅR

Igår grät jag en skvätt i duschen när jag skulle schamponera håret. (de hår som jag ännu har kvar). Jag får panik. Jag tappar hår. HELA tiden. Jag visste om denna biverkning innan operationen, och som jag förstått det så är det för att kroppen gör allt för att hålla kvar fett så den glömmer bort att hålla kvar håret (en förenklad förklaring). Om det hade varit så att jag ärvt min mammas tjocka, mörka, lockiga hår så hade det säkert varit lika jobbigt som nu. Men kan ändå inte rå för det. mitt tunna hår blir bara tunnare och tunnare. Och nu börjar det bli så att jag kan dra bort stora hårtussar. Snyft! tur det snart är höst/vinter så man kan börja ha mössa på sig. Jag hittar mitt hår överallt. Jag kan ju inte ens längre skylla på hunden. Jag bara hoppas att när håret växer ut igen så växer de ut och blir tjockare och finare (som en liten belöning för att man skvätt många tårar och fått panik över alla noll frisyrer man kan ha)

Till sist, idag 06.30 visade vågen:

 - 31,9 kg

Nattliga äventyr

Igår eftermiddag cyklade jag hem med en gnagande oro i magen. De gjorde ont. Det kändes som om några små lilleputtfolk stod och drog i min mage.  Jag såg i mitt huvud en sekvens från barnprogrammet "En cell-sam historia" där tecknade figurer lär oss om kroppen och alla dess funktioner. Just i mitt huvud utspelade sig en sekvens med vita små gubbar som flög in genom näsan ner till magregionerna och tarmarna. Där nere började de vita pluttarna att bråka med varandra så att människan (jag) får ont. 

Jag försöker hela tiden vara stark och tänka positiva tankar men jag ska villigt erkänna att jag är livrädd för komplikationer. LIVRÄDD. Och inte sjutton blev de bättre av att sakna familjen så de gör ont, eller att man är orolig över ens älskade familj som haft de lite tufft i dagarna. 

Natten som var varvade  jag mellan stående i vardagsrummet eller liggande i sängen med headset i öronen. Jag hade så ont. Jag ringde vårdguiden som undrade ifall hon skulle skicka ambulans. Men jag tyckte de kändes lite väl. men efter flera samtal med mitt inre jag tog jag mig iväg tidigt i morse för att träffa läkare. Först var han övertygad att det var tarmvred eller ärrbrock. Men efter en hel hög undersökningar visade det sig att de inte var någon fara. Smärtan existerar fortfarande men jag känner mig inte orolig över den längre. Läkaren gav mig klartecken att fortsätta träna på som vanligt och om det skulle vara så att min mage svullnar då ska jag till akuten så fort som möjligt. Men som sagt. Jag släppte oron för mig själv när jag lämnade läkaren. Jag ska äta alvedon ett par dagar för att se om de lättar. 

Annars har jag hållit mig hemma resten av dagen och vilat. Sömnlösa nätter är inte min starka sida direkt. Om jag inte får sova då blir jag knäpp i huvudet. Men nu känner jag mig redigt trött och jag hoppas jag får sova snart, och att sömnen håller i sig hela natten!

I morgon ska jag till min vän K. hela dagen, de ska bli skönt med lite tjejsnack och mys. med god mat och en film eller två. 

Hoppas ni alla får en underbar helg!! / - en trött Lena 

Det här med att tappa bort sig själv...

Jag tror faktiskt att de finns stunder då vi alla människor känner sig borttappade. Jag har minsann tappat bort mig själv flera gånger... Känslan som uppstår är inte den trevligaste. Man känner sig instängd även fast man är ute i det fria. Man känner sig trött även fast man sovit en hel natt. Man känner sig förvirrad även fast livet är på "rätt köl". Och de mina vänner ska ni veta.

När man gör en gbp-operation så tappar man sig själv både en, två eller typ 40 gånger. Både i fysisk och psykisk form. ;)

De roliga är såklart de fysiska när kilona rasar av och varje vecka gör att man kommer närmare de slutliga målet. Men de där psykiska. Herrejisses vad jag önskar att det fanns en handbok för sådana som jag. typ en som heter "I huvudet på en gbp-opererad" eller "Varför du inte ser dig själv i spegeln så som du ser ut" eller "så här gör du när kläderna sitter som en hösäck och inte klarar av att tänka själv".

Ja ni förstår. just idag känner jag mig inte borttappad, men vissa dagar undrar man var fasiken man har gömt hjärnan. Idag använde jag uttrycket sommarlovshjärna till mina elever när de var lite stökigt i klassrummet en mikrosekund... De uttrycket verkar passa bra in på mig själv faktiskt...
Jag är förbaskat tacksam att jag har de jobbet jag har. De gör att hjärnan fortfarande fungerar.  Allt jag tar mig för som inte handlar om mig får livet att rulla på.

Och en sak till. jag har världens bästa kille. Just de stunder när jag sitter i soffan och bölar (av ingen anledning alls) eller när jag grinar i sängen för att de känns som huvudet sprängs, eller när jag får utbrott för minsta lilla förändring (ja, de händer) så bara ÄR han där, han talar om att jag är bäst och gör att jag vill le och vara glad. (även fast jag talar om att han är dålig, samtidigt som jag kiknar av skratt). Ibland tänker jag att de skulle vara skönt att göra den här resan ensam, sen inser jag hur fel jag har. T. gör att jag bara vill kämpa mer. Han är bra för mig. han tar ner mig på jorden när jag svävar iväg. Han skrattar ÅT mig (även om han påstår att han skrattar MED mig). hihi. Jag är lyckligt lottad.  Och just i detta nu. ska jag skratta ÅT honom när han för första gången ska testa Zumba. ;)

Före/Efter

Tänkte det var dags för lite före/efter bilder. 

Jag har varit lite feg med att lägga ut bilder på hela min kropp, för jag skäms helt enkelt över hur jag ser ut på "start"bilden. Men sen när jag tänkt efter så inser jag att det är viktigt med att visa sina framsteg i bild och inte bara i text. så här kommer dom. 

                                                       

                                           29/4 (en månad innan op)             18/8

- 30 kg

Tranbär & citron

Jag tänkte spendera resten av min kväll med att pimpla saft av nedanstående ingredienser! 

Jag har troligtvis en Urinvägsinfektion! Inte alls skönt faktiskt. 

Det värsta är dock när jag måste dricka så mycket kommer inte något mer ätbart få plats ikväll i alla fall. Så idag skippar jag dagens två sista mål. Tyvärr. 

Men blir de inte bättre så får jag ringa farbror doktorn! 

Att klöka

känslig mage? sluta då läsa nu. 

KLÖKA

Att ha kväljningar. Inte själva kräkningen utan hulkandet innan.

                  - www.slangopedia.se

Ibland har jag märkt att jag får dumpning på bara en sekund om jag äter något som jag inte klarar av, denna dumpning visar sig som en "låtsaskräkning" Tänk er hela kräkningen fast utan kräk. Det känns så fruktansvärt jobbigt. 
Det händer inte så ofta utan vid de tillfällena som jag provar något nytt. som i helgen. kokt ägg *snyft*. Jag smakade två små skivor kokt ägg och sen var klökningen igång, hela karusellen med tårar i ögonen och hulkningen.
Det är så äckligt, jag får fan panik när de händer. Just i den sekunden vill jag bara kräkas upp de som framkallat klökningen, men det verkar tvärt omöjligt. Jag kan inte kräkas. 

Nu på morgonen hände det igen, när jag skulle svälja mina tabletter. Det är inte bra. Jag är livrädd att det ska hända igen nu bara för det. suck. och jag kan ju inte direkt testa på en gång heller, jag måste vänta till i kväll till sista vitamintillskottet. Och jag råkar ju känna mig själv, detta kommer jag troligtvis tänka på hela dagen, saker som gör mig rädd går helt enkelt inte att släpa. IRRITERANDE

Nu måste jag försöka fokusera på de positiva, - 29 kg, min nya telefon kommer idag, 

jag älskar min nya t-shirt som jag köpte i måndags, och kommer verkligen njuta av att bära den snart!!! 

strumpbyxor

Just nu sitter jag i en säng på en kursgård i Stockholms skärgård. Jag är på konferens med jobbet.
Idag har varit den där dagen då ALLA är åter från semestern och man har fått snacka i kapp med alla sina fina kollegor. Inte nog med det, jag har slagit nytt rekord (idag igen,) de känns som att varje dag händer något nytt. Jag har sprungit i skogen idag här på Tynningö. Ja, ni läste rätt, jag har sprungit. Och fort som sjutton gick det.  När jag motionerar försöker jag alltid ha på runkeeper för att hålla kolla på hur långt jag gått och hur lång tid de tagit. Men samtidigt kollar jag alltid vad klockan är för att ha lite koll. Och idag påstod runkeeper att jag sprungit 5 km på lite drygt 22 min. Helt stört. men fantastiskt skönt. Jag har ALDRIG nånsin känt den här känslan av att man nästan flyger fram, och hur man vill pressa sig själv ännu mer... För 28 kilon sen hade det här varit omöjligt.

Jag väger fortfarande MYCKET, men det känns som den vikten jag har nu har kroppen lättare att bära upp. och inge ont i knäna som innan. däremot gör fortfarande axeln ont. (men man kan ju gå för det ;)


Sen till en annan av rolig del av min dag. Alla som krånglat på sig ett par obekväma nylonstrumpbyxor räcker upp handen nu (jag når nästan taket, så hårt räcker jag upp handen!!!)
De har aldrig nånsin funnits strumpbyxor som passat mig. Men igår hittade jag ett par lila strumpbyxor i garderoben som inte sett dagsljus på 2-3 år (typ). Och dessa satt som en smäck, de skavde inte, det gick upp runt både rumpa och mage och de var varma till kvällens regnoväder.

Så. En nöjd tjej som lägger sig ikväll. 

Dåligt med sömn.

tidsinställt inlägg. När de här inlägget publiceras befinner jag mig fortfarande på jobbet!


Igår kväll lärde jag mig något nytt om mig själv som fick mig att känna mig lite nere. Jag hade helt enkelt lite svårt att smälta känslorna kring den här händelsen. Jag satt hela kvällen igår och surfade runt på mina forum för att hitta likasinnade. Och de verkar som att de helt enkelt kommer vara så här ett tag.

Jag hade inga problem att somna igår, men däremot har jag vaknat 40 gånger och tänkt på hur ens kropp hanterar all ny information. Alltså. Kroppen är ju som en enda stor hormon just nu. (vet inte hur jag annars ska förklara) Och den här stora hormonen gör lite som den själv vill förstår ni, och då är det inte så lätt för huvudet att hänga med.

Två rekord på en dag!

Har cyklat idag, både till och från jobbet! Totalt 6 km (2 km dit, korta vägen, 4 km hem den långa vägen) 

Sitter vid fläkten och tar igen mig efter en iskall dusch! 

Va hände?

Alltså. Idag är det måndag. Idag var de första dagen tillbaka till jobbet efter 4 veckors lång semester!
Lite vemodigt kan tyckas, men inte här inte. Så skönt!

Jag älskar vardagens rutiner. Jag älskar att ha något att göra.
Jag älskar också att vara ledig, men de känns som den här sommaren varit hur lång som helst. Det har såklart med min sjukskrivning efter operationen att göra också. Jag hade ju kanonfint väder under mina veckor hemma efter operationen. Sen jobbade jag lite drygt 3 veckor och fick sen 4 veckors semester på det. Men nu åter till verkligheten. Så jag tänkte jag kör igång med full storm direkt.

men först en liten anekdot.
De sista dagarna på min semester spenderade jag hemma hos mina föräldrar  och för att fira min svägerska som fyllde 30. Jag fick umgås med min underbara brorsdotter. (den tjejen ger mig så mycket att kämpa för). Jag kan bara inte förstå hur en 2-åring kan få en att känna. Det är helt fantastiskt! Jag hoppas att jag alltid kommer ha en sådan fin relation med fasters lilla stjärna!

Men i alla fall, i lördags var det ju rätt hett väder ute, så vi spenderade några timmar med att bada i poolen hemma hos mina föräldrar. och som barnslig jag är så händer det att man leker i poolen även som vuxen, men det slutade med att T kastade av mig från luftmadrassen så jag ramlade i vattnet och slog i baksidan på axeln. De gör så jävla ont i vissa rörelse och om man tar på just de området.

Med den faktan i bakhuvudet hade jag använt den skadan till världens bästa ursäkt förut till att skippa träningen.
Men i morse prövade jag en annan taktik. Jag gick och simmade i alla fall med inställningen: Jag gör så gott jag kan. Och de gjorde jag. 30 minuters vattentid blev de i morse. Kände mig sjukt nöjd med den starten en måndagsmorgon, (detta kommer helt klart bli en tradition, hoppas jag).

Inte nog med det, jag tog mig en powerwalk/joggingtur nu på kvällen, så nu sitter jag här med tomatröda kinder och känner mig sjuuuuuukt nöjd med mig själv!

För 13 veckors sen gick jag denna runda (3km) på 43 minuter. idag 24 minuter. Bara den tanken kommer få mig att sova gott nu!

Sen till dagens i-landproblem: Jag måste hitta en annan runda som är längre. haha. Så skönt!

Tills sist så bjuder jag på en underbar semesterbild! på mig och fasters stjärna!