Det här med att tappa bort sig själv...

Jag tror faktiskt att de finns stunder då vi alla människor känner sig borttappade. Jag har minsann tappat bort mig själv flera gånger... Känslan som uppstår är inte den trevligaste. Man känner sig instängd även fast man är ute i det fria. Man känner sig trött även fast man sovit en hel natt. Man känner sig förvirrad även fast livet är på "rätt köl". Och de mina vänner ska ni veta.

När man gör en gbp-operation så tappar man sig själv både en, två eller typ 40 gånger. Både i fysisk och psykisk form. ;)

De roliga är såklart de fysiska när kilona rasar av och varje vecka gör att man kommer närmare de slutliga målet. Men de där psykiska. Herrejisses vad jag önskar att det fanns en handbok för sådana som jag. typ en som heter "I huvudet på en gbp-opererad" eller "Varför du inte ser dig själv i spegeln så som du ser ut" eller "så här gör du när kläderna sitter som en hösäck och inte klarar av att tänka själv".

Ja ni förstår. just idag känner jag mig inte borttappad, men vissa dagar undrar man var fasiken man har gömt hjärnan. Idag använde jag uttrycket sommarlovshjärna till mina elever när de var lite stökigt i klassrummet en mikrosekund... De uttrycket verkar passa bra in på mig själv faktiskt...
Jag är förbaskat tacksam att jag har de jobbet jag har. De gör att hjärnan fortfarande fungerar.  Allt jag tar mig för som inte handlar om mig får livet att rulla på.

Och en sak till. jag har världens bästa kille. Just de stunder när jag sitter i soffan och bölar (av ingen anledning alls) eller när jag grinar i sängen för att de känns som huvudet sprängs, eller när jag får utbrott för minsta lilla förändring (ja, de händer) så bara ÄR han där, han talar om att jag är bäst och gör att jag vill le och vara glad. (även fast jag talar om att han är dålig, samtidigt som jag kiknar av skratt). Ibland tänker jag att de skulle vara skönt att göra den här resan ensam, sen inser jag hur fel jag har. T. gör att jag bara vill kämpa mer. Han är bra för mig. han tar ner mig på jorden när jag svävar iväg. Han skrattar ÅT mig (även om han påstår att han skrattar MED mig). hihi. Jag är lyckligt lottad.  Och just i detta nu. ska jag skratta ÅT honom när han för första gången ska testa Zumba. ;)