Det är lite svårt att tänka framåt. Samtidigt som jag är glad över vad som komma skall känns det på något vis lite vemodigt. Idag när jag hankade mig hem från jobbet stannade jag till vid en liten matbutik för att köpa halstabletter. Då mötte jag en gammal elev som småpratade om ditt och datt. Själv ville jag bara sjunka genom jorden eller zappa mig hem till soffan så fort som möjligt, men men nu till saken. När jag hade sagt hej då och alla artighetsfraser med elevens mamma var avklarade kom jag på att fundera hur det blir sen. kommer jag fortfarande se ut som jag, kommer man känna igen mig?
Mycket sådant florerar i min skalle för tillfället.
Igår såg jag fram emot denna måndag, jag skulle åka och träna och ha min "ensam hemma måndag" medan T är iväg och tränar . Jag har ju någon sorts hatkänslor för måndagar i vanliga fall, men jag har börjat få sådan härlig rutin, men med 38.5 graders feber när jag entrade ytterdörren satte stopp för den sköna känslan. Jag vill verkligen inte vara hemma. Jag har ju så mycket jag vill göra ju. blä.
men men. 15 dagar kvar. sen.
Här ventilerar jag om allt. Det goda, det onda och det alldeles underbara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar