att bli omsprungen. no more!

Idag gjorde jag en intressant reflektion under min promenad från jobbet ner till lokala icabutiken, men först lite förhistoria.

När man är tjock och är ute på promenad (ja, de händer faktiskt att tjockisar promenerar!) så hör det till vanligheten att allt som oftast stanna i uppförsbacke oavsett vilken lutning det är. De är även så att man blir omsprungen av alla, inklusive av Kurt 65 år.  Okej, jag kanske överdriver liiiite, men själva känslan att alltid ha de så som jag just beskrev den är svår att bli av med.

Samhället jag bor i består av många uppförsbackar, nedförsbackar och långa raka sträckor, ja ni förstår. Och vad hände då idag?

nr. 1 Jag pratade i telefon samtidigt under nästan hela promenaden utan att flåsa personen i örat (tidigare har det mest bestått av ljud och stön pga. astma och dålig kondis)

nr. 2 Jag promenerade förbi säkert 20 personer utan att bli svett (tidigare; har ingen erfarenhet av att ha promenerat förbi någon)

nr. 3 INGEN sprang/gick/lunkade förbi mig! (har heller aldrig hänt)

DEN känslan är skön. Och trots att huvudet dunkar så känns de som en jävla seger att jag inte går hem, lägger mig ner och ger upp. de ni!

Dessutom tog jag en dans med min vän dammsugaren nu i kväll och nu ska jag strax plugga lite körkortsteori (ja, vad har hänt egentligen?!?!) Heja mig!