Välkommen du kära storm!

Hela helgen har jag mått fint. T och jag har bara mått bra och ätit gott och umgåtts med varandra. Ni vet så där som man gör i början av en relation, men som snabbt glöms bort mitt upp i all vardagsnoja och jobb. Helt klart en välbehövlig helg. Jag kämpar just nu med att försöka övertyga T att jag fortfarande kommer vara jag efter en operation. Fast det handlar nog mest om att övertyga mig själv också.
När jag ser mig i spegeln så vet jag att det är jag. Men när jag ser mig själv på ett fotografi måste jag oftast titta en gång till för att fatta att det verkligen är jag. Den bild som framkallas på foto är inte den bilden jag ser i spegeln eller så som jag känner mig. Kanske svårt att förstå men jag vet att det finns en anledning varför jag själv oftast tar foton av mitt ansikte. För de är då jag själv tycker jag ser ut som jag.

Åh. de hela låter kanske lite invecklat. men det är helt enkelt en affekt som uppstått i hela den här karusellen.  Nu på kvällning är det dock något annat som gnager sig på i bakhuvudet. Något som jag inte riktigt vill ska ta sig upp till ytan. Jag vill lägga locket på och bara befinna mig där jag är nu. I ett lugn.

Det där lugnet före stormen som är så välkänt. Stormen är på intågande, jag känner de på mig.
Stormen är såklart välkommen, det är ju ändå den som jag väntat på sen remissen skickades iväg i december.

Det känns lite konstigt, men hela den här operationen känns lite som ett förhållande jag har vid sidan av mitt "vanliga" liv just nu. En relation som jag hela tiden bär med mig. De är liksom inte Lena som kommer utan det är Lena och operationen.

men men. jag grubblar vidare.
här kommer länk till två videoklipp som dels ger en bild av hur en operation går till och även tar upp vad effekten blir.  Dessa klipp är från Aleris. även om inte jag opereras genom dom så ger dom i alla fall bra och tydlig information.Om ni är nyfikna. Varsågoda!

så här går det till

effekterna