Hjärnspöken?

Den här veckan har de florerat många historier i media om människor som gått ner i vikt. Jag tänker dels på biggest looser. (jag själv såg bara finalprogrammen) men också på historier som är i stil med: "Jag gick ner XX kg UTAN operation". Jag blir lite provocerad av sådana människor. De kanske låter lite konstigt. Men jag blir det. Jag kan ju inte rå för hur jag känner.

Jag är GRYMT imponerad av människor som klarar av att gå ner så pass mycket  i vikt på egen hand.
De har ju varit min största dröm att klara av just det. Men sanningen är att jag misslyckades så totalt så många gånger att jag har tappat räkningen och de enda som fanns kvar var att söka läkarhjälp. Man kan diskutera i alla oändlighet "att operera eller inte operera" Jag själv har många år varit första motståndare till hjälpmedlet "gastric bypass" för det är precis vad det är. ett hjälpmedel. Det är långt ifrån ett "quick fix".

Så som jag kämpar nu har jag nog aldrig kämpat förut när det gäller min kamp mot vikten. Och tro mig jag har kämpat. Jag minns för några år sedan när jag gick hos en dietist i Märsta när jag simmade 3 ggr i veckan, skrev matdagbok, och promenerade varje dag. Den känslan dietisten gav mig när hon misstrodde mig, och talade om att jag ljugit i hela min bok och att jag minsann aldrig kunnat simma så mkt som jag gjorde. Eftersom vågen inte rörde sig i den riktningen hon ville. Tack vare henne gav jag upp. Hur jag kunnat tillåta mig att ge upp är för mig helt oförståeligt. Jag ger ju inte upp. Jag kämpar ju så långt jag bara kan. Men den gången gav jag upp.

Jag har även för några år sedan fått diestisthjälp här i Salem (efter mycket om och men och gnäll från min sida efter att ha delat mina tankar om kärringen i Märsta fick jag börja om på nytt). Denna gång lyckades jag så jävla bra ända tills vårdcentralen skar ner på mina timmar och jag inte fick fortsätta. Då blev de mer ett "hoppsan, glömde visst......... "

Jag har gjort många fler försök till viktnedgång,  och som sagt har lyckats väldigt bra ända tills........

• astman satte stopp för fysiskt aktivitet
• min lungkapacitet försämrades och simningen blev ett minne blott
• kalla vintrar  (utegångsförbud (typ))
• Pollen på våren (mediciner som gjorde mig trött och orörlig) 
• stukad fot som återkommer lite då och då. 

Jag har gråtit så många gånger över mina misslyckanden. Men när läkaren gav mig klartecken att börja simma kände jag att nu ska jag ner i vikt och stanna där. Därför är jag lycklig lottat som fått den här chansen. Att få chansen att förlänga mitt liv. Att få chansen att snart få uppfylla min dröm om att bilda familj. Att få känna hur min lungor redan blivit bättre. Att slippa pollenstressen (nästan ofattbart, men sant). Att få visa världen men FRAMFÖRALLT för mig själv att jag KOMMER att lyckas!