Hur som helst, den här veckan som varit har inte direkt varit svårt att låta bli att lyfta och kånka eftersom den helt enkelt satt stop för minsta lilla naturliga rörelse.
Något som stört mig den här veckan är bland annat hur något som man alltid annars tar för givet nu varit så pass svårt. några exempel är bland annat:
- kliva i och ur bilen
- kliva i och ur sängen
- kliva i och ur soffan
- sitta på toaletten som en "normal" människa
- plocka upp tvätt från golvet
- Nå favoritglaset i köksskåpet
- Tömma diskmaskinen
- Lyfta stekpannan (den i gjutjärn, min favorit såklart)
- Ta på sig strumpor
- osv. osv. osv.... Ja, jag tror ni har hajat!
Hur har jag då löst alla dessa saker? Jo, de går bara vääääääääldigt långsamt, och efter 16.30 ropar jag på T som kommer till undsättning. Men det är så frustrerande när man är van att vara så självständig.
Jag undrar hur andra gastric opererade som inte råkat ut för komplikationer hade det sin första vecka egentligen. Var deras mage lika uppblåst och stum som min har varit?
Nu ska jag dock nämna att de börjar gå framåt, jag börjar känna mig mer rörlig både när jag sover och när jag är vaken. Jag vågar lite mer nu. (men fortfarande inga tunga lyft dock!)
Och vet ni mer. Jag började min puréfas idag. UNDERBART kan jag lova. Knäckemacka med smör och leverpastej! Alltså vilken dröm, det smakade godare än något jag ätit på länge. Sen att det inte ser så aptitligt ut de får man helt enkelt leva med ett tag, Jag funderar på att knåpa ihop en hemmagjord fiskgratäng idag. Åh, det är så roligt att äntligen få börja laga mat på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar