stress

Idag har varit en sådan dag som bara började helt fel. Ingenting gick som de skulle, glömde bort frukostshaken, så när jag väl blev påmind om det var de bara att blanda en ny. I morse tvättade jag min 40 tvätt i 60 grader, duschade håret med T.s "shower for men" så var de bara att "börja om från början"....

När jag väl tog mig till jobbet efter mycket om och men fick jag spendera de första 15 minutrarna med att sitta still i soffan för att jag fick sådan yrsel. det var riktigt otäckt. klunkade i mig massa vatten och bara väntade ut snurret i huvudet, de gick sådär. De slutade med att jag tog hissen upp till min arbetsplats och skönt ner på min stol och förlorade mig i landet av planering/schemläggning. Plötsligt var det dags att gå ut på rastvakt. Då hade äntligen snurret i huvudet försvunnit. Sköööööööönt. äntligt lite drägligt.

Men jag vet att det hela beror på den inre stressen. Den där som jag vet är så välbekant vid sådana här situationer. Alla "måsten" jag vill bli klar med och allting som ska göras inför operationen, alla inköp, träna på att lägga och sätta sig upp i och ur sängen (inte de lättaste i en tempursäng vill jag lova).
och så dom där förbaskade promenaderna. knähelsiket spökar (de gör de alltid när jag pressat mig själv för mycket) men jag försöker tänka att jag rör mig mycket på jobbet och promenaden till jobbet räknas ju verkligen. Och inte kan ja simma heller för att fröken röd är på besök. (de stressar mig också lite grann faktiskt)

men va sjutton. nu är det 4 DAGAR kvar. sen så måste jag släppa stressen och bara tänka på mig själv och mitt eget välbefinnande. Lära känna min kropps nya signaler. Jag ser väldigt mycket fram emot det faktiskt. det känns befriande.