Jag kan fortfarande inte förstå vilken tur jag har som får ha en liten Mikaela i mitt liv. Jag blir så varm inombords när jag tänka på vad hon gör med mitt hjärta.
När hon gråter hugger det till i mitt hjärta och jag vill genast torka hennes tårar. Ibland måste hon få skrika lite eftersom båda händerna behövs när ersättning ska värmas och blandas. Den stressen ska ni veta är inte rolig alls. Men samtidigt när jag nån minut senare tar henne i min famn och hon gör det där välbekanta ljudet av nöjdhet, ja då smälter jag.
Jag får inte nog av att lukta på hennes huvud. Jag älskar att snusa in min näsa i hennes nacke. Det är ju så gosigt så jag vet inte vad!
Men så finns ju den där maktlösheten, när jag inte alls förstår hennes tårar och jag spekulerar hej vilt med sambon; är det gaser? växtvärk? övertrött? uttråkad? sällskapssjuk?
Men att då ibland kunna linda in henne i en gosig filt och hålla henne nära. JAG BLIR TOKIG vad gosigt det är.
Jag har också lärt mig att hon verkligen är en bland av mig och sin far. Så många likheter med oss att man inte alls behöver vara orolig. Min dotter *tack och lov* älskar vatten. Precis som mig. I duschen vill hon gärna stanna. Läääänge. Och sen att hon sover på precis samma sätt som sin pappa, de gör mig inte alls förvånad. Haha.
Det där fjuniga håret är bland de mjukaste jag någonsin känt.
De där tårna vill man ju bara äta upp. ;)
Fast grepp runt mammas sjal. (den extraknäcker lite då och då som snuttefilt, misstänker att den kommer förbli de också).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar