Den stora omställningen

Ja, i torsdags blev jag mamma. (!!!) smaka på den du. ;) svårt att ta in faktiskt men de är sant, nu ska vi bara se om man nånsin vänjer sig vid att vara mamma Lena och inte bara Lena.

Det har varit ett par dagar i "bergochdalbanemode" Allting gick ju väldigt fort, och jag var inte alls beredd på känslorna och upplevelsen jag fick. Det blev ju inte alls som jag ens kunnat ana eller tänkt mig. Även om jag inte hade tänkt så mycket på det. Veckan började med att vår app påminde om att det var dags att packa förlossningsväskan. Jag tog det med ro, men min sambo tjatade på mig och ja på tisdagen såg jag till att packa den där förbaksade väskan, förutom en del som inte kunde packas ner just då, de skulle jag skriva upp på en lapp så jag inte skulle glömma.

Onsdagen kom och jag haltade ner på mina kryckor för att få massage. Där bestämde vi att vi bokade ingen ny tid eftersom vi inte riktigt visste när bebis tänkt komma. Efter massagen åkte jag buss till Tumba och utförde en del ärenden innan jag tog mig hemåt och slocknade på soffan med ond rygg och avdomnade ben. Gick och la mig senare på kvällen och somnade ganska fort. Sen.

Förlossningsberättelsen.
2.00 slår upp mina blå ögon och i sann amerikans filmanda fick jag springa på toaletten för "vattnet gick". Jaha, så det var dags nu? men va sjutton jag har ju inte hunnit med tvätten eller det där och de där än. Det är ju bara 8:e januari ju! (det var mina första tankar)
Ringer förlossning, hon ber mig ringa igen om vattnet ändrar färg eller att värkar börjar tillta regelbundet. Annars ska vi vara där klockan 8.00 för att göra en vattenkontroll.

Väcker sambon. "Älskling, vattnet har gått"
Sambon "okej, ska vi åka nu eller?"
Jag "Nej, vi måste hänga hemma ett tag, jag tänkte äta och försöka vila"
Sambon "Okej, jag går och rakar mig"
Ja, som ni ser vi reagerar väldigt olika inför en förlossning. haha

2.43 molande värk, är det de här jag ska känna??!?!
3.00 Molande värk, typ "lättare mensvärk"
4.00 Molande värk igen
4.09 Aj, värk
4.24 Aj, igen.. Sen var 10:e minut till var 6:e minut.
Ringer förlossningen som säger att om det blir tätare ska vi åka in och vara beredda på att bli kvar.
Sagt och gjort.

5.50 åker vi in, blir inackorderad i ett rum där det ska registreras hjärtljud och värkar. Det ska göras en vattenkontroll. Värkarna är inte så starka enligt "apparaten" eller min "smärtskala" Jag är öppen 2 cm men blir hemskickad för att försöka vila och vänta in nästa fas i öppningsfasen. Jag är som de sägs ännu bara i latensfasen och där är vanligt att man befinner sig i typ 8 timmar tydligen. hahaha.

6.30 åker hem, stannar på McDonalds och äter frukost.
Väl hemma så lägger sig sambon och försöker sova, jag ställer mig i en dusch för nu är värkarna inte roliga. Värmedyna fungerar inte heller och Alvedon är ett enda stort skämt.
9.00 väcker Sambon och säger NU åker vi in. Smärtan är outhärdlig. Jag kan knappt andas. Blir nojig och bilfärden känns som en hel evighet.
9.40 blir vi inskrivna och det registeras hjärtljud och värkar och jag får byta kläder och just då städas det i ett förlossningsrum jag ska få. Jag är nu öppen 9 cm.
Här undrar barnmorskan hur jag kunde vänta så länge, hög smärtgräns.
10.30 får vi tillgång till rummet och jag får pröva lustgas, som inte alls ger den effekt jag skulle önskat, blir bara irriterad att de fortfarande gör jävligt ont och att det trycker på nåt så fruktansvärt.
Barnmorskan ska starta ett Partiogram och sätter en elektrod i bebisens huvud.
10.55 Trycker det så jag tror jag behöver göra både nummer 1 och 2 på toaletten, men inte då, det var "bara" lilla Mikaela som ville ut.
Barnmorskan och Undersköterskan fick lite dramatiskt springa fram och fånga henne eftersom jag helt enkelt inte kunde hålla tillbaka längre.
10.57 var hon ute, vårt lilla mirakel som vi längtat så mycket efter. Mikaela.

Jag fick höra flertalet gånger hur ovanligt att jag som förstföderska födde så fort. Och att jag var så duktig som andats mig igenom hela förlossningen på egen hand. Lustgasen hann ju liksom inte ge någon effekt eftersom jag påbörjade det så pass sent.
Ja, tack så mycket, eller vad man nu säger. Men den smärtan vill jag inte uppleva igen kände jag just då. Jävlar vad ont de gjorde. Kan inte ens förklara på vilken skala smärtan i de sista värkarna låg på.

Hur som helst. Mikaela var vid födseln 46 cm lång och vägde 2755g. Ingen stor tjej direkt. Men å andra sidan. 19 dagar före beräknad tid.

Sen fick vi goda smörgåsar, varm choklad och äppeljuice, innan vi blev förflyttade till BB. Avdelning K77, Plan 7, rum 7. Lätt att komma ihåg ;)

Jag återkommer i ett nytt inlägg med vår tid på BB. Bra jobbat om du orkade läsa igenom allt de här ;)