Själaro

För ett tag sedan tog jag beslutet att berätta för mina elever angående min operation. Så jag har funderat och tänkt och bara försökt komma på ett bra sätt. Så igår var de dags. Jag började med att inleda lektionspasset med "livskunskap". Vi ställde till med himla hallå och lekte lekar, pratade allvar, skrattade och kom fram till fantastiska diskussioner om både ditt och datt.

Jag inledde mitt berättande med att tala om att jag var lite pirrig, nästan lite nervös.
Varför då frågade mina elever!
Jag vill gärna berätta en sak för er som kommer hända mig om några veckor som jag är väldigt glad över. (Genast började mumlas om graviditet och genast sa jag stopp).
Jag visade på en kalender när jag skulle få göra en operation som ska hjälpa mig att gå ner i vikt. Sen var de bara att vänta på frågorna. Varför frågade nån. För att jag vill leva längre och orka vara er fröken länge. Kommer de göra ont frågade nån. Kanske några dagar men sen kommer jag nog må som vanligt. Jag berättade lite om hur de går till och om hur jag kommer behöva äta små portioner. De blev en fantastik stund. Jag hoppas bara att eleverna inte gick hem och blev oroliga bara. Pust.

De som gjorde mig mest glad under denna magiska stund var kommentarerna. En elev frågade om jag fortfarande kommer vara lika fin sen som jag är nu. Då var jag nära till tårar kan jag lova. En annan elev tyckte att jag inte fick blir fööööör smal eftersom då kanske dom inte känner igen mig.

Alltså. Barn är väl för underbara. Så jävla ärliga och nyfikna. Inte undra på att man väljer att stanna i ett yrke som mitt.