Amningsångest

Ja, de här med att amma är fasiken inte de lättaste jag varit med om i alla fall. Mikaela är ju förstås grym och ja hon hittade ju bröstet väldigt snabbt och kom igång med sugandet i en väldig fart.
de första två veckorna ammade jag på i en väldigt fart, Mikalea fick mjölk när hon bad om det (ja, skrek eller visade med sin tunga/mun eller  sitt "fågelpickande" mot bröstet)

På frågan om hur amningen fungerar så svarade jag såklart att det gick alldeles utmärkt (för de kändes som det gick alldeles utmärkt) Men så hade vi ju det där med Mikaelas vakenperioder och skrikande. Hon var hungrig. Och mjölken var slut. :(

Där rasade min värld lite granna. Jag satt här i soffan och grät för att jag helt enkelt kände mig värdelös och för att jag inte räckte till. Men såklart att hon skrek stackars barn hon ville ju ha mat, och hur mycket hon än sög på bröstet så kom de ju ingen mjölk och det fattade ju inte jag, det kändes ju som de kom mjölk.

Men i alla fall. Modersmjölkersättning inhandlad och testad några gånger. succé. inte längre samma intensiva skrikstunder som innan. Visst har hon stunder då hon skriker och inte vill lämna våra famnar. Men då  handlar de väl mest om trygghet och närhet eller lite raphjälp. Så då är de bara att vika sig för hennes behov och vandra omkring eller gunga/vagga både sig själv och Mikaela.

Hur som helst. Jag försöker att inte stressa upp mig för det faktum att min mjölk just nu inte är tillräcklig. Det bara är så. Jag kan inte göra mer än vad jag gör. Mikaela tar allt hon kan, sen försöker jag pumpa däremellan för att lura kroppen att börja producera mer. Den mjölken jag pumpar får hon ju givetvis i sig innan vi ger ersättning. Det viktigaste är att Mikaela blir mätt och växer som hon ska.