Ni andra får leva med att veta att de är tungt just nu. Vill/orkar inte gå in mer på detaljer.
Jag vet att min smärta bleknar i jämförelse men jag försöker att inte tänka på de viset. Min smärta är ju de största för mig just nu och något jag aldrig levt med innan. Men man kan ju lixom inte låta bli.
Just nu önskar jag att jag kunde fått en graviditet utan Foglossningar så jag hade haft ork att jobba mer. Ja, jag tänker på ekonomi. Svårt att inte låta bli. Det borde inte vara mitt fokus. Jag borde tänka på att vila och göra mina övningar och försöka tänka på att de snart är över.
Jag tänker på allt som ska inhandlas, göras inför bebis ankomst. På allt kaos här hemma med grejer överallt och ett kök som ska plockas ihop inför luckbytet.
Om en månad fyller jag år. Jag hoppas så innerligt att de stora bitarna i huset är färdigt tills dess. Annars tänker jag ställa in kompisfirandet. Kommer inte orka ha folk hemma när de ser ut så här. Löjligt kanske men när de är så här rörigt mår jag inte bra och har svårt att slappna av.
När min sambo mår som han gör känner jag mig ansvarig att ta tag i dessa bitar för att de är svårt att fokusera på nåt annat. Jag har i och för sig alltid varit ganska företagsam och tar tag i saker. Men när den förbaskade ländryggen säger nej till att ens lyfta gjutjärnspannan, då blir jag ledsen.
Nu ska jag försöka kravla mig upp ur sängen. Hoppas på lite positiv känsla när jag kommer till jobbet idag. Det är något jag vet säkert att jag kommer att få. Barn är ju underbara på de viset. Och mina fina kollegor också för den delen.
Så. Måndag. Bit ihop.
Älskade bebis i magen rör sig i alla fall med jämna mellanrum och ger mig en fin påminnelse att den största glädjen snart är här. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar