In i dimman

Nu menar jag inte dimman som blir ute på ett danshak en fredagskväll, snarare den där dimman som uppstår när man får tabletter och medicin utskrivet som gör att man blir totalt knockad. I tisdagskväll började jag min antibiotikakur, som tydligen är så stark att jag knappt minns att jag kollat på tv den kvällen eller att jag ens gått o lagt mig.

Hela onsdagen är som ett enda stort moln, jag minns glimtar av dagen men mycket är borta. Det är ju ganska läskigt att man är så känslig att kroppen reagerar på detta vis. Jag hade en kropp som blev så slö och trött att den inte lyssnade på vad huvudet ville, samtidigt så hade jag ett huvud som tappade bort ord och verkade lite smått onykter. Behöver jag säga att jag inte jobbat dessa dagar?

Men i torsdags började jag åter igen känna igen mig själv, misstänker att alla substanser stabiliserat sig i kroppen då och alla smärta som jag mått dåligt av liksom lyftes bort. Den känslan är ganska så underbar, när man verkligen känner skillnad.

På tal om torsdag, ett reportage om mig i Södertäljeposten publicerades. Jag läste igenom artikeln och tycker att det visar en rättvis bild av vårt samtal vi hade reportern och jag. Varför ställde jag upp på att visa min problematik helt öppet? Jag tänker på att i höstas, när jag mådde som sämst, när min kropp inte lyssnade på mig och allting bara var helt kaos i huvudet, då hade det varit skönt att läsa om någon som kanske gått igenom samma. Visst kan jag leta mig trött på internet efter likasinnade, men att få det serverat hade varit väldigt skönt.

Jag sökte hjälp, dels fick jag hjälp via mitt jobb nu under våren när jag fick träffa en fantastisk beteendevetare som hjälpte mig massvis. Det största jag tagit med mig av våra samtal är hur viktigt det är att ibland "bara" få känna sig nöjd. Nöjd över en situation eller en arbetsdag som kanske inte blev som man ville från början men som ändå blev bra. Den känslan har jag haft lite svårt att hitta innan, mina krav på mig själv förstörde nog mer än vad de hjälpte. Jag har fortfarande samma krav på mig själv, men den där paniken jag fick förut när jag inte nådde upp till mina egna krav, den är borta.

Sen sökte jag hjälpt i Södertälje på hälsoenheten, där jag nu går en gruppbehandling med syfte att få ordning och reda på min självkänsla och självförtroende. Nu får jag ju även annat serverat under gruppbehandlingen så som att reda ut motionsvanor och matvanor för att kunna hjälpa eller förändra saker i sitt liv.

Nä, nu är det dags för morgonens mediciner och vitaminer. Hoppas ni får en fin helg, trot regn och rusk.