Vågen och stressen

Jag vägde mig igår. Vågen börjar sakta ticka neråt igen. Jag har stått still i två veckor, men äsch har inge orkat bry mig om det. Är så glad att de gått så bra hittills att små platåer här och var får räknas som en vinst det också. Kroppen behöver ibland vila och återhämta sig. 

Om du träffar mig mig på stan skulle du nog tycka att jag kanske ser lite trött ut, men förutom de skulle du nog inte ana någonting annat. Du skulle inte se den där inre stressen som äter upp mig inifrån. Du skulle nog inte se den bultande huvudvärken som inte ger mig sig. Du skulle nog inte se sorgen i mina ögon om du inte tittat riktigt noga. Det bara är så. Min verklighet just nu. Men de är ingen fara, de kommer bli bra! 

Oj, jisses vad jag längtar till fredag. Då bär de av hemåt familjen, en välbehövlig paus från allt vad hem och stress heter. 

Till sist. -44.5 kg